7 min kvar!

Tävlingsdräkt? och andra nattliga funderingar

Jag borde verkligen sova. Imorn ringer klockan kvart över sex och en timme efter det ska jag stå färdigäten och klädd utanför porten redo med skidorna i högsta hugg. Färden går mot Mullsjö där jag och bland annat Annika kommer stå på startlinjen för att tillryggalägga 42k i syfte att klättra fram några startled i Vasaloppet. Jag försökte ladda med bra mat och en tidig lördagkväll, men det slutade med choklad och te hemma hos en kompis som jag pratade bort alldeles för många timmar hos. Och nu är jag helt uppe i varv och stirrig inför i morgon. Kommer jag nånsin kunna sova?

Men jag är vid gott mod trots allt. Gårdagens skidpass blev kort men effektivt. Jag körde ivriga, frustande stakningsintervaller på platten efter att ha pysslat om skidorna i ett par timmar. Tjugo minuters pulstoppning och jävlaranamma.

Min enda fundering just nu är: ska jag köra i tävlingsdräkt imorn? Eller kommer jag bara känna mig som en pajas? Jag kommer ju liksom knappast åka sådär fort och stiligt som de flesta andra med dräkt gör. Eller så ger det lite extra pepp och fart?

I min kära vallabod

Johan är ute och testar klistret. Själv fixar och donar jag med mina underbara skidor. Glider ska på, i ett par blanka och väl inborstade lager. Sen chansar jag nog trots allt på blå kallvalla som grund och lila överst. Spåren är gamla och det har varit plusgrader. Får se om det blir nåt fäste.

Ur spår!

På Galgberget får man akta sig för två saker: Skjutgalna militärer och en Therese som har bråttom. Knappa 7k snabbdistans avverkade (eller ja, snabb och snabb. Men på det här underlaget får nog ändå ändå 5.25min/k räknas som snabbdistans för mig...) och hundar och kattor fick slänga sig ut i buskarna när jag for fram.

Och vad har jag då bråttom till? Jo, till kvällens längdskidspass! Nu far vi till Ätran!

Remmar blev underställ blev tisdagsplaner

Istället för remmar...

Ibland åker man iväg för att skaffa nya remmar till stavarna och kommer hem med helt andra saker. Som en underställströja från KariTraa och lite annat. Dessutom blev det en spontan planeringsträff där mellan skidor och långkalsonger där jag stötte ihop med några från världens härligaste klubb, och som det verkar händer det grejer på Galgberget på tisdag kväll! Löprelaterat och reflexvästigt kan jag lova.

Eld i baken

Vad kallar man motsatsen till hare? Alltså nåt man inte jagar för att komma ifatt utan istället springer som satan för att hinna ifrån? I alla fall så fick Johan vara min sån ikväll, åtminstone de sista femhundra metrarna. Ingen springer förbi mig i mål, bannemig.

Löpningens dag!

Ey, de marathonnätverkande brudarna Ingmarie, Sofie, Milla, Ruth, Miranda och Petra har gjort verklighet av en tanke som Ingmarie väckte för ett tag sedan. Den 26 januari har de helt sonika instiftat som Löpningens dag! Och det ska ju såklart firas med reflexväst och allt. Jag får helt enkelt se till att skrämma upp några av mina löparvänner i stan och invadera gatorna.

Guldfiskminne och idiotoptimism

Mitt guldfiskminne höll på att ställa till det ordentligt för mig den här veckan. När jag kom hem från Orsa i söndags viskade en fågel i mitt öra att det nog är hög tid att anmäla sig till Stråkenloppet på söndag, för platserna är på väg att ta slut. Sagt och gjort, jag klickade iväg till anmälningsformuläret bara för att mötas av en illasinnad popup-ruta som talade om för mig att de tusen startplatserna minsann var slut och att jag kunde dra åt helvete, eller till nåt annat lopp. Eller ja, riktigt så stod det förstås inte, men det gick inte att anmäla sig. Med frustrationstårar i ögonen konstaterade jag att folk blivit galna och att jag är en idiot. Det räcker liksom inte med att alla ska springa alla långdistanslopp som finns, de ska dessutom åka precis alla långa skidlopp också. Och jag är förstås en idiot som inte såg det komma.

Men mitt i tårdimman över att jag missade tåget glömde jag en sak. Folk är inte bara galna, de är optimistiska också. Fullständigt idiotoptimistiska. De glömmer bort födelsedagar och dålig träningsmoral eller kommer på i sista stund hur långt fyra mil egentligen är. Således räckte det med ett telefonsamtal till en av de ansvariga för loppet för att ordna en startplats från en som ångrat sig. Så nu är jag på banan!

Sluta nyårslöfta er!

En humörsvängig Therese

Egentligen borde man väl vara supersnälla tjejen och tycka att det är så himla härligt att folk rycker upp sig, kliver ur soffan och masar sig iväg till gymmet. Att de är peppade. Att de bokar in sig hejvilt på alla pass de kan komma på och gör så gott de kan för att shapea till sig. Att det verkar som att de fattat nåt och vill förändra.

MEN NEJ.

Jag tycker inte att det är härligt. Jag tror att det är en stor lögn. De kommer sitta där på soffan igen om en kvart, för de går ut för hårt. Och DE ÖVERBEFOLKAR ALLA PASS JAG NORMALT GÅR PÅ.

Och dessutom snackar alla såhär års om hur lite de äter och hur smala och snygga de ska bli och om forna, smala, snyggdagar. FEL FOKUS, okej? Strong is the new beautiful, minns du?

Gör om och gör rätt.

Sådär. Nu har jag gnällt av mig.

Jag borde egentligen inte orka vara sur. Jag har just klivit ur bastun och känner mig som en mosad banan. Jag älskar den känslan. Kroppen är liksom rensad. Och just bastun var faktiskt en bra sak med att alla nyårslöftare tagit över mitt gym - för när jag blev tvungen att tänka efter för att hitta på något att göra så blev det en mils löpning (första löpstegen på två veckor! Skidåkningen har tagit över mitt liv!) och sedan 800 meters simning följt av den där bastun. Lite cykling på det och jag hade börjat inbilla mig att jag var en triatlet. Men nej, cykeln fick stå, det är ju ändå livsfarligt före på vägarna. Snömodd och jävulskap.

Så jo, det har varit en bra träningsdag. Trots allt.

Kesoplättar, hur då?

Jag hade världens slöaste vilodag igår. Orkade inte ens sticka iväg och bowla med några vänner. När det känns så då vet man att vilan är välbehövlig.

Istället ägnade jag kvällen åt att försöka göra en repris på förra veckans kesopannkakor. På något sätt lyckades vi nämligen då göra en helt perfekt smet av ägg, keso, lite mjölk och lite mjöl som resulterade i tjusiga pannkakor som åts med bär och lite grädde. Men som vanligt försvann alla proportioner ut ur mitt huvud så fort jag satte tänderna i godsakerna, så jag hade ingen aning om hur den där smeten blev till.

Men hey, jag lever på hoppet och tänkte att det kommer väl tillbaka när man väl står där i kesoburken. Men icke. Visst, det blev pannkakor av det hela, och de smakade rätt okej. Konsistensen lämnade dock en del övrigt att önska, och jag kände mig missnöjd. Och eftersom jag har minne som en guldfisk så minns jag inte hur jag gjorde igår heller, så nu vet jag varken hur man ska eller hur man inte ska göra. Suck.

Självklart borde jag ha lyssnat på Mikkan och gjort de där amerikanska pancakesen hon testade för ett tag sedan. Eller är det någon som har ett ännu bättre tips?

Åka längd på slalomplank?

Dagens citat från en längdskidåkningssuktande secondhand-shoppare (ur HP i morse):

"Snön har fått mig att längta ut i spåren. När jag skulle betala skidorna visade de sig vara ett par slalomskidor. Men jag köpte dem ändå. Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara att åka längd i ett par såna?"

En bubbla fylld av energi och skidåkning

Frida, Erika, Milla, Sofia, Ruth, Malin, Sara, jag och Annika. Saknas på bilden gör Nilla. Bilden är lånad från Frida.

Man skulle kunna tro att en helg innehållandes nio skidmil på åtta mer eller mindre intensiva timmar skulle tära lite på energin. Men jag har nu landat hemma i soffan efter lite hets och fordonsbyte i Göteborg där Erika körde som en gudinna och lyckades få med mig och Sara på Halmstadtåget till slut, och jag känner mig som en hel människa med fyllda energidepåer. Utöver skidåkningen så var helgen fylld av inspiration, funderingar, energi och planer, bastuhäng, prat, styrka och glädje. Det är något magiskt i att tillbringa massa tid tillsammans med människor som utstrålar så mycket träningsglädje och som tar sig an utmaningar bara för att de kan - det liksom spiller över på en själv litegrann och ger styrka.

Halvvägs på långpasset. Klubben bakom kommer från Västerås. Jag försökte haka på dem men tappade dem efter ungefär tio sekunder...

När det gäller skidåkningen så är jag så stolt över mitt långpass i lördags. Fyra mil under fyra timmar var faktiskt inte något jag trodde om mig själv. Men jag kände mig stark och oövervinnerlig, en känsla som allt som oftast infinner sig när jag ska ta mig en lång sträcka på en lång tid. Samma sak händer när jag ska ut och springa ett par mil, och det stärker mig i min övertygelse om att jag är en uthållig jävel som ska ägna mig åt att ta mig långt, långt bort istället för till andra sidan gatan så snabbt jag kan.

Jag älskar att få vara i små bubblor som det här lägret. Verkligheten stannar utanför och försvinner bort i horisonten. Jobbet stannar långt borta, alla tankar utom de på skidåkning, mat och sömn och att bara vara precis på den platsen med precis just de här människorna blir oväsentliga. Men bubblor spricker såklart till slut, och nu är helgen över. Imorn är det vardag igen, men det känns som att jag kommer att leva länge på den här helgen.

Tack alla för en grym helg!

Hungermonstret

Efter nio skidmil på en helg känns det ändå ganska okej med McDonalds på vägen hem mot Halmstad. Men det är inte Dalarna och Värmland man ska åka genom om man är hungrig på lunch. Ingen mat så långt ögat kunde se på många, långa mil. Nåja. Tre mätta och glada tjejer sitter nu i Erikas bil på väg 26 i närheten av Mariestad.

Nästan ett halvt Vasalopp

Fyra mils långlångpass. Klockan stannade på drygt tre och en halv timme. Distansrekord!

Upptäcktsfärd i Grönklitt

Jag är på Orsa Grönklitt med bloggänget och har hunnit med första passet. Milspåret var kottrigt, femman jättefint och på 2.5:an finns det en underbar uppförsbacke som jag skulle vilja åka om och om igen. Första vurpan kom redan efter fem minuter när spåren försvann under mina skidor... Jag längtar redan till nästa pass!