Benen är borta. Väck. Kaputt.

Jag cyklade lite igår. Eller ja, lite och lite. Längsta passet hittills. Det var ju så soligt och jag var så peppad. Så det blev sex mil. Dittills hade jag hållt mig till modesta fyra mil ungefär (förutom den gången då jag vurpade till mig en lårkaka och cyklade ungefär tre mil fel). Men nu hade jag bestämt mig för att cykla till Laholms kommun och titta lite på Veinge kyrkby. Det är en fin liten by som ligger ute på slätten. För att komma dit behöver man cykla tre mil, och sen är det tre mil hem också. Och herrejesus vad magiskt det var. Strålande solsken, vindstilla och alldeles öde på vägarna. Nånstans gick en gammal tant runt och sopade grus. Nån annanstans gick en annan tant omkring med en korg med blommor. Och på ett tredje ställe satt en gubbe uppflugen på en traktor och tog en paus.

Och mitt i allt detta - en till en början euforisk Therese. Med tiden, en stund efter att jag hade passerat Veinge kyrkby och tittat på den fina kyrkan och bäcken med bron som är så tjusig, så började jag känna mig matt i huvudet och låren var inte riktigt som de brukar. När jag tagit mig upp för ett gäng långa, lagom sega backar och vinglade förbi huset där en av mina löparinspiratörer bor så funderade jag på att göra en favorit i repris och stanna och tigga till mig en banan. Men det var visst ingen hemma. Så jag och betongbenen for vidare.

Sent omsider kom vi hem. Lite senare på kvällen försökte jag gå i en trappa. Benen stannade kvar nedanför. Och där står de än idag.

Paus! Funderade en stund på att korta av min lilla tur och köra via Tönnersjö. Men då hade jag inte fått se den dära kyrkbyn. Och då var ju hela poängen med rundan borta.

Solsken i blick. Jojjomen.