Blåsornas herre

Igår var en sån där kväll då jag önskar att jag hade en kamera på hjälmen som filmade allt vackert omkring mig. Höstens första rullskidspass blev 2,2 mil långt och tog oss längs regnvåta cykel- och landsvägar i kusttrakterna norr om Halmstad. Just efter att vi börjat staka iväg på vår tur kom nämligen en av de där störtskurarna som drabbat mitt Halland den senaste tiden och orsakat översvämningar lite här och där, och när skurarna andades in och tog paus tittade solen fram och lyste genom den fuktiga luften så att världens snyggaste regnbåge bildades över ängarna. Det var så tjusigt att jag blev helt lycklig.

Men man behöver inte alltid bilder för att komma ihåg. När jag kom hem hade jag fem läckra vattenblåsor på händerna som hjälper mig att minnas kvällen åtminstone några dagar framöver. Och kanske längre än så. För de här fem blåsorna fick mig att tänka på andra blåsor. Eller blåsor som påminner mig om händelser.

Nåja.

Här är blåsorna jag minns, rangordnade med den mest minnesvärda längst ner:

3. På nationaldagen 2009 sprang jag mitt livs första millopp. Jag minns inte loppet bara därför, utan också på grund av den monstruösa blodblåsa som parkerat sig i vänster hålfot. En ilsken söm i skon hade gnagt och gnagt på huden, och jag hade svårt att gå i flera dagar efter åt.

2. Hösten 2010 åkte jag rullskidslopp för första gången. Jag kom i mål som god tvåa i min klass efter Fia Jobs, eller sist, beroende på hur man ser det. Jag var stolt och nöjd, oavsett. Men det som gjorde mig mest nöjd var blåsan på min högra handflata, ungefär mitt mellan kuddarna nere vid handleden. Tumblåsor i all ära, det är när man får handblåsor som man är en riktig rullskidåkare!

1. Sista skälvande dygnet i juli 2010 befann jag mig i trakterna kring Tärnaby och utövade fjällorientering i störtregn och dimma. I sexton timmar traskade vi omkring i dyngvåta skor, och när det var dags att skala av sig alla kläder och kliva in i duschen följde nästan vänster fotsula med. Bakom stortån fanns ett ungefär två gånger tre centimeter stort område av svamphud, jag vill nästan inte ens kalla det blåsa. På den ytan blev huden inte normal förrän fram på hösten, och jag påmindes varje dag om min fantastiska upplevelse långt norröver.