Skitpublik och idiotfilm

Filmen var kass och jag ville resa mig och gå efter en halvtimme. Men bredvid mig satt en tant som vägrade förstå min ångest över att behöva se en dålig film, så när jag försökte komma därifrån flyttade människan inte på sig. Och när jag valde mellan att sitta kvar i vånda och att behöva bokstavligen klättra över hennes massiva kropp så fegade jag och tog det förstnämnda. Jag var inte på humör för att ge mig in i handgemäng. Men jag begriper inte vad hela den där biosalongen tyckte var så bra med "ung pojke lär sig allt om sex och livet av äldre kvinna"-temat. Eller "ung pojke hittar sitt eget jag och sina egna åsikter i en föränderlig värld med hjälp av storebrorsan och revolt mot farsan"-temat. Eller så var alla lika tantsjuka som inledningstalaren som skrockade över hur läcker huvudrollsinnehavaren var, en riktig italiensk godbit. En snygg italienare gör inte en hel film. Eller så hade alla i salongen sin egen stora tant att forcera för att kunna ta sig ut och gav upp halvvägs.

I ren frustration begav jag mig sen till gymet och tränade i två timmar. Det välbefinnande man inte får ut av kulturen får man kämpa sig till på löpbandet helt enkelt.

Mitt tvärkulturella jag

Jag känner mig så jävla kulturell. I brist på en flygresa till Toscana och en väntande vespa 125 att fara runt på i tre dagar i jakt på fina viner får jag nöja mig med lite italiensk film.

Distraktion och kryp i kroppen

Alltså, ursäkta, men "pojkvänsjeans"? Jag har uppenbarligen missat nåt, men att Katie Holmes drar på sig ett par för stora slitna jeans är tydligen värsta stora modegrejen. Dessutom är det inte hennes egna jeans om man får tro bloggarna, ånej, det är Tompans. Pojkvänsjeans. Så jävla dumt.

Jag har för mycket papper liggandes överallt. När högarna kommer för nära ägnar jag mig åt sånt där istället; kollar in fåniga bloggar om koftor och klackhöjder. Sen jag flyttade tillbaka till Sverige har jag samlat på mig typ tio olika formulär som jag borde fylla i och skicka iväg åt alla möjliga håll. FPA vill veta om jag verkligen, verkligen har flyttat utomlands och om jag isåfall tänker stanna länge, landstinget i Halland undrar samma sak fast tvärtom och vill veta var jag helst vill ha vård om jag blir sjuk och själv vill jag ha a-kassa när jag blir utlasad från SR, alternativt utkarantänad. I Stockholm lärde jag mig läskiga saker om min anställningsform som jag försökt förtränga, men som kryper sig på när man minst anar det och nu är jag lite frustrerad.

Tog en sväng förbi min lilla vespa på väg hem och drömde om första åkturen. Men jag är ju så rädd om livet så det blir inget med det förrän jag skaffat en hjälm. Så om nån sitter på en tjusig vespa-hjälm (inga hiskeliga saker med målningar, eldar och seriefigurer på tack, och inga stora plexiglasvisir) så är det bara att höra av dig.

Teaterkritik från helvetet

Min Stockholmsvistelse inleddes med ett besök på Tribunalen där jag såg "Kommunistiska manifestet". Och jag vet inte jag, men de där fotknölssågningarna och avmätta idiotkritikerna som inte riktigt ville tro på att länken till La Paz var på riktigt och live och inte inspelat - jag blir så sur. Varför vill folk inte tro på nåt längre? Varför skulle ensemblen fejka teknikstrul under premiären? För att det är så roligt att inget blir som man tänkt? Jag hade i alla fall roligt under första akten, och efter pausen fastnade skrattet och det kändes angeläget och fint alltihop. Dessutom var soppan god och ensemblen trevlig. Nåja. Kanske tur att inte jag är teaterkritiker.

There and back again

De två senaste dagarna har tillbringats i Stockholm på Radiohuset. Jag fick öva mig ordentligt på den där "åh vad mycket klokt föreläsaren har att säga, jag lyssnar så intresserat"-uppsynen. Märkte att jag tappat mina skills sen universitetet. Således fann jag mig själv mitt i allt helt oartigt stirrandes på Sameradion som satt tvärs över rummet. Det är inte okej att stirra på folk bara för att man har tråkigt.

Nåja. Radiohuset var stort och hade många trappor, Lotta Bromé visade sig vara en ännu större stjärna i verkligheten än man fattar när man lyssnar på henne i radio och Ekot var inte lika läskigt som man föreställer sig.

Idag kom dessutom vespan hem till stan. Fatta! Hon står parkerad i väntan på att jag skaffar mig en hjälm och hinner byta sadel. Limpasadel kan man ju inte ha, det förstår ju vem som helst.

Förresten verkar det krävas en tjänsteresa till Stockholm för att det riktigt ska gå in i min hjärna vilket underbart liv jag har. Nog för att jag haft en liten aning och nog för att jag brukar skryta med mitt jobb, men det var faktiskt först igår morse när jag insåg att jag inte skulle få gå till jobbet utan skulle tvingas sitta i ett lufttomt rum på femte våningen på Gärdet och låtsas anteckna viktigheter som jag fattade på riktigt. Och då hade jag gett en hel del för en teleportör.

Pajassparkningar

Men det är ju fantastiskt. Nu får man sparken för att man bloggar också. Ojoj. Jag måste säga att om man ska sparkas för att man ägnar några minuter åt bloggen per dag så ska man fan ha sparken för att man röker också. När man bloggar ägnar man sig ju i alla fall åt kreativt tänkande, till skillnad från när man står på balkongen och drar in äckliga ämnen i lungorna. Fast vad fan. Man måste väl ändå få göra vad man vill med sina fem minuters rast per timme som man ska ha.

Översvämningar och söndagsslöhet

Jag hade glömt bort att höststormar inte bara existerar på Åland. Därför var jag rysligt förbannad imorse när jag vaknade och insåg att stormvindar blåst upp ett fönster och orsakat en mindre översvämning i mitt vardagsrum. Med betoning på mindre, eftersom den gick att torka upp med en disktrasa. Men ändå. Nåja, jag behöver ju inte vara rädd för att färjan ska bli inställd och att jag ska bli strandsatt på en holme i alla fall.

Höststormar till trots så är jag nära 10 000 steg idag. Inte illa för att vara en söndag då jag mest ägnat mig åt att prata bort en förmögenhet på telefonen.

En vespa är på väg till Halmstad!

Livet är bra. Jag har slutit en deal med min vespaförsäljare och kan från och med onsdag kväll bidra till att Halmstad blir en vespa rikare. Och nu är jag just hemkommen från bowling med en födelsedagsfirare och massa andra finafina människor. Och i morgon har jag lovat att kliva upp före klockan två och motivera killen på andra sidan Laholmsvägen att ta en promenad innan jobbet. Han ligger lite efter med stegen.

Men fatta! Jag har skakat hand på en vespa! På onsdag kommer hon hit med Per.

Slottsliv och vuxenlekar

I helgen har jag lärt mig att Skåne inte är riktigt som jag tror. Det är inte i närheten av lika vackert som norra Bohuslän, men tillräckligt nära. Mina tio minuter på en stubbe med utsikt över Ven var nog de bästa tio minuterna för mig själv på bra länge.

Annars har jag ägnat mig åt samlande det senaste dygnet. Vi samlar steg (och jag leder förstås. 12 000 steg hittills bara idag, 13 000 igår), jag samlar vuxenpoäng (mitt livs första konferens är avklarad! jag har bott på hotell helt själv i ett enkelrum! inga mer gympasalar, skolor och tältsängar!) och så samlar jag på märkliga situationer. Såna har en tendens att dyka upp när man ska umgås med arbetskamrater på ett "avslappnat" sätt på ett slott i Skåne. Vanligtvis tillknäppta och finkulturella personer börjar blinka menande medan de diskuterar hur man bäst fotoillustrerar Sex, lies and videotapes, samma tillknäppta personer känner sig nödgade att anspela på sex i varannan mening när kvällen blivit lite senare och en del människor drar historier om klarinettfett som spårar ur och till slut landar i rena sexistfasonerna. Och andra tramsar med som om det inte gjorde nåt att den där anspelningen inte var okej.

Vad är grejen liksom?

Fast mycket fint har hänt också. Och jag måste säga att det är nåt ganska festligt med ingenvillgåochläggasig-efterfester i hotellobbys med svindyrt vin.

"Något som avviker från centrum"

Förra gången jag skulle köpa vespa tyckte alla jag var dum i huvudet. Men idag har typ fem personer ringt och undrat hur det har gått, om den var nåt att ha, om jag tog den med hem på en gång...Och när jag sa som det var; att den får stå kvar i sitt förråd till jag får ett ordentligt pris på den; ja då har det liksom hörts lite besvikelse i telefonörernas röster. Nu plötsligt vill alla att jag ska bli med vespa. Rimligtvis borde jag ju räknas som dummare nu när jag är tjufem och vill ha en moppe, än när jag var tjuett. Men det här kanske är första steget till att börja räknas som excentrisk snarare än knäpp när man gör korkade saker.

I'll be your plastic toy

Sofia Coppola visste verkligen vad hon gjorde när hon använde Jesus and Mary chain i soundtracket till Lost in translation. Filmen och musiken får mig att känna mig på precis samma sätt. Eller, snarare, jag får ett sjukt sug att se filmen och lyssna på Psychocandy när jag känner mig på det här sättet. Liksom vilse och som att jag inte riktigt fattar vad som händer omkring.

Livet i en biosalong

Jag träffade en så jävla cool kvinna innan idag. Hon satte sig ner bredvid mig på bion och behövde uppenbarligen prata. Det visade sig att hon jobbade på infektionskliniken på sjukhuset, och hon var så less. På en kvart fick jag veta precis allt om hur det är att jobba på ett länssjukhus som inte tar hand om sin personal; hur hon mådde på jobbet, vilka urbota dumma människor hon jobbade med som inte skrev upp övertid eller att de inte kan ta ut lunch nånsin, nån enda dag; hur stressigt det är att jobba med ett ständigt nedskärningshot hängande över sig; hur jobbigt det är att aldrig hinna äta under dagarna; hur fittiga cheferna är som inte vill förstå vad stress gör med människor och hur sorgligt det är att aldrig orka göra nånting annat än jobba, äta, sova. Själv hade hon bestämt sig för att det här går inte an; hon skriver upp varje minut; försöker hinna med lunchen varje dag trots att det dåliga samvetet mot kollegerna som ju då "måste" jobba lite mer bara för att hon tar rast (!); och tar skiten från cheferna som undrar varför hon jobbar över så mycket hela tiden eftersom de tror att hon är långsam eftersom "ingen annan jobbar så mycket över". Yeah right. Och så går hon och ser på film och annat för att inte helt stanna av i huvudet.

Och hon älskar sitt jobb!

Jag bara satt och nickade medan hon berättade.

Filmen var för övrigt sjukt jobbig, men riktigt bra. Buenos Aires 1977.

Eid al-fitr

Idag har vi haft fastebrytarfest på jobbet. Detta utan att först behöva fasta. Tre glada och trevliga män kom hit med baklava och sockerpengar, och jag önskade att socker inte var så farligt för kroppen för då hade jag tryckt i mig allihopa.

12 000 kronor my ass

Nej, det är inte snyggt att lacka om en vespa vaniljgul. Särskilt inte när man inte är så himla haj på lackandet, men ändå bestämmer sig för att göra det hemma i garaget utan att plocka isär den lilla pärlan i partiklar först. Och killen må ha lagt hur många tusen som helst på reservdelar och reparationer, men det går liksom inte att komma ifrån att han blivit lite lurad på krombågarna. Och att han lackat med arslet.

Nåja. Det var ju trevligt med en utflykt till Helsingborg i alla fall.

Edit: Ja, jag har alltså varit en liten bit söderut och spanat på en Vespa 50 från 1974 som säljaren skulle ha ofattbara 12 000 kronor för. Jag tyckte den var värd 8 000 på sin höjd. Och jag menar hallå, han hade satt dit en limpa! Så han och tjejen kunde åka tillsammans! Trams.

Insamlingstjohej

Jag kommer få spel snart om nån nämner Världens barn i närheten av mig. Fatta hur djupt ironiskt det är att jag, som tycker att insamlingar och välgörenhet är otäckt och bara ett sätt för oss västerländska as att stilla vårt ständigt dåliga samvete över att vi håller på att ta livet av jorden och alla dess invånare, att just JAG blir ansvarig för vårt lokala insamlingsarbete. Och vi har egentligen inte ens börjat ännu, men jag håller redan på att spy. Nåja. Vi kommer ha fina gäster och vi gör roliga saker. Men ändå.

Edit: Men okej då: Kom igen! Hjälp oss hjälpa Världens barn! Ge alla dina pengar!