Och faktum är att jag inte sprungit alls sedan dess. Jag har haft en löpfri vecka. Tänkte att det nog var bra för motivationens skull. Att den löpfria veckan kom alldeles vansinnigt olägligt med tanke på att jag har ett lopp att springa på lördag var bara att tugga i sig.
Först tänkte jag att min återkomst i löparskorna skulle ske redan i söndags. Men då var jag mer sugen på att dansa och simma (förutom att jag var sjukt peppad på rullskidor då förstås), så då gjorde jag det. Och igår var det the dansklass of the week som jag numera aldrig missar eftersom det är den roligaste timmen på hela veckan (jag kanske borde byta namn på den här bloggen till "Therese dansar" snart? Så som jag håller på menar jag... dansklasser två gånger i veckan!) och då ville jag varva ner med lite simning efteråt. Ingen plats för löpning där inte.
Och nu är det tisdag. Sista chansen att springa det där långintervallpasset som jag gärna ville hinna med innan Stockholm halvmarathon - 3x10 min i halvmarafart. Kör jag det imorn så blir det lite tajt inpå lördag tycker jag. Och vad händer då? Känner jag mig inte lite, lite sjuk? Har jag inte lite, lite ont i halsen?
Jo.
Jag låter bli att springa idag. Inte värt att riskera nåt. Hellre frisk och osprungen på lördag.
Men som vanligt vid längre löpuppehåll så känner jag mig lite nervös. Kan jag verkligen springa? Är det inte nåt jag hittat på bara? Och orkar jag verkligen springa, framför allt? Herregud, TVÅ FUCKING MIL! Jag är rädd och nervös. Och jag kommer definitivt att dö på lördag. Denna förbannade rädsla! Varför är hjärnan så oresonlig? Varför fattar den inte att det kommer att gå bra?
 |
| Min träningsvecka 36. Löpning är grön färg. Min träningsdagbok har inte saknat grön färg sen viloveckan efter Stockholm marathon. |
För det kommer att gå bra, nervositeten får man på köpet.
SvaraRadera