Eller nä. Det är förkylt. Och jag kan ärligen säga att jag faktiskt inte är så upprörd över det. Visst, med tanke på hur jag mår just nu så får jag knappast möjlighet att springa röven av mig på lördag, och därmed missar jag förmodligen chansen att komma under 1.45 på halvmaran i år. Men det är inget jag dör av.
Snarare ser jag fram emot att springa loppet ändå, utan att hålla på och tidspressa. Förutsatt att jag ens kan det, förstås. Har inte snoret sinat tills på lördag kl 16.10 så kanske jag ska hålla mig utanför avspärrningarna och bara heja på alla andra grymma löpare tillsammans med den här järnmannen som därmed slipper både att hålla mig på gott humör vid 15k när jag brukar blir sur och tycka att livet är rätt omöjligt, och att samla ihop resterna av mig när jag kommer i mål och vill äta pommesfrites och dricka öl tills det sprutar ur öronen på mig. Inte för att han har klagat över det uppdrag jag gav honom när jag bestämde mig för att virvla in i huvudstaden och göra processen kort med Stockholm halvmarathon, men så är han ju en glad och gemytlig skånepåg också. Nåväl.
Du kanske förstår att jag har kommit till ro med att jag inte alltid är på topp. Jag har även funderat lite under de här dagarna när jag inte tränat (vilket är närmare bestämt tisdag, onsdag, torsdag... tre dagar är en lång tid i en träningsnörds liv!). Jag har inte kommit fram till något, men frågan jag ställt mig är - kan man verkligen satsa på tre distanser på samma tävlingssäsong och förvänta sig stordåd av sig själv på alla tre? Hur många gånger kan man ladda om, både mentalt och fysiskt?
 |
| Glad på Göteborgsvarvet - ett lopp som inte ingick i min tävlingsplanering utan som jag sprang på skoj. Och hade superroligt! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar