Prinsens minne - ett förhäxat lopp

Det är något med Prinsens minne och mig som inte riktigt vill sig. Här är storyn om varför 1.49.40 inte var en bra tid på halvmaran för mig igår:

FÖRE

Kl 10.45, mitt i en fundering om vem sjutton den där gamla skådisen och scenpersonligheten som Anders Eldeman frågade efter, tog sig Johan en titt på PM:t för loppet.

"Men vafan, starten för milloppet går ju klockan elva, inte klockan ett! Och du startar tolv!"

Melodikrysset glömdes snabbt bort och på rekordtid nålades nummerlappen fast nästan innan Johan fått på sig tävlingslinnet. På med chipet, en lyckokyss och så var det bara för honom att sprinta bort till starten, två kilometer bort. Själv fick jag bråttom att bestämma vilka skor jag skulle springa i och få någon slags ordning på min hyfsat nyvakna kropp. Ägnade tio minuter åt att noja och känna mig usel eftersom det var jag som av någon anledning varit helt tvärsäker på att vi inte behövde vara vid starten förrän strax innan klockan ett.

Rafsade ihop lite ombyteskläder och nåt att äta efter loppet. Hittade inte mitt hårband som skulle hålla borta luggen från ögonen, hittade ingenting.

Kände att gårdagens monumentala mensvärk var på väg tillbaks eftersom värktabletterna slutat verka. Funderade några sekunder på att ta nya, men valde trots allt att låta bli. Jag springer inte lopp på värktabletter, oavsett orsak till att jag tar dem. Jag vill inte ha saker i mitt system som riskerar att få mig att inte känna skaderelaterad smärta om den skulle dyka upp.

Så. På med löparskorna, upp på cykeln och iväg. Insåg efter tre minuters cykling att jag glömt vaselina känsliga kroppsdelar.

UNDER

Fick veta av några klubbkamrater att Johan kommit iväg på loppet. Visserligen nån minut efter startskottet, men eftersom det är chiptid så spelar det mindre roll. Andades ut.

Tiden bara susade iväg. Joggade bort till startområdet, kände mig inte riktigt redo. Stötte på Daniel och Sofie och hann beklaga mig över min röriga morgon och önska honom lycka till.

Funderade över dagens målsättning. Jag vill väldigt gärna ner under 1.45 på halvmaran, men kände inte riktigt att det var realistiskt idag. Men mitt problem är att jag inte är så bra på att ställa om när saker inte riktigt går som de ska. 1.45 var i mina tankar när startskottet gick, 1.45 var det mina ben ville ha.

Lade mig i strax under 5.00-tempo och konstaterade att det kändes riktigt bra inledningsvis. Kände mig stark och funderade en hel del på årets träning. Jag har kroppen för att gå under 1.45 konstaterade jag, det som jag kommer få kämpa med är huvudet. Jag ger upp alldeles för lätt när det börjar bli riktigt apjobbigt.

Klarade stigningen upp genom Grötvik och Stenhuggeriet, men började känna mig lite olustig. Magontet kröp sig på så smått, och när jag sprungit någon kilometer på cyklvägen mot Tylösand kom illamåendet. Jag hade drygt hälften kvar av loppet, och jag började fundera på att stanna och kräkas. Kul.

Resten av loppet var bara skit. Illamåendet i kombination med den starka solen fick mig att känna mig yr och jag funderade på om jag hade solsting. Jag hade ingen kontroll över kroppen, och gick bitvis för att hämta andan.

MOT MÅL

Sista fem kilometrarna hade jag en härlig kille omkring mig som hela tiden peppade mig framåt. Räknade ner kilometrarna åt mig, fick mig att hitta de sista krafterna. När jag konstaterade att jag behövde springa sista kilometern under 5.00 för att klara 1.50 så kunde jag trots allt öka. Upploppet sprangs i 4.25-tempo, och jag är glad att jag kunde avsluta med någon slags värdighet.

EFTER

Det var ingen bra dag. Först lovade jag mig själv att aldrig mer springa halvmaror. Det är inte min distans helt enkelt. Därefter lovade jag mig själv att aldrig springa tävling typ andra dagen med mens, det var det värsta jag varit med om. Nu i efterhand när jag kollar vad Garmin registrerat så låg jag på högre snittpuls under det här loppet än under årets hittills bästa lopp, Falkenbergs stadslopp, trots att jag sprang en halvminut långsammare per kilometer idag - det måste ju tyda på nåt.

Jag försökte landa i något slags "jamen under 1.50 är ju en jättebra tid, oavsett hur du genomförde loppet!", men det är svårt. Ett lopp där man inte når sitt mål men springer jämnt, fint och gör ett bra lopp - det är tusen gånger bättre än det här. Jag nådde ju mitt mål på väg mot sub 1.45, och det är egentligen inte alls en dålig tid. Men att komma i mål med en dålig känsla efter ett uselt sprunget lopp, det är inget roligt.

Därför var Prinsens minne ett skitlopp för mig igår.