Test av cykelbanan inför Ironman

Ett storslaget bröllop tog mig till Kalmar i helgen, och givetvis fanns cykeln med på biltaket (även våtdräkten var nerpackad, men det är en annan historia). Igår, efter en ordentlig frukost, tog vi oss över bron till Öland (med bil, den där cykelbussen har de olämpligt nog slutat med från och med i år) och med utgångspunkt från Färjestaden rullade jag söderut mot Mörbylånga medan Johan letade rätt på en terrängled som skulle ta honom och hans lite grövre däck tvärs över Alvaret mot Gårdby där vi skulle träffas och fika innan vi rullade tillbaka igen.

I huvudet fanns en rutt som i princip motsvarade den väg vi kommer att ta runt Öland den 18:e augusti. Förstås. Och medan jag susade igenom byar som Stora och Lilla Frö och allt vad de nu hette så kände jag mig bara så himla lyckligt lottad. Det var en fantastisk dag, vägarna var underbara och mina ben kändes starkare än någonsin. Efter vändpunkten söder om Mörbylånga tog jag mig upp på banans högsta punkt - Resmo. Hela 51 meter över havet... Och sen bar det av över Alvaret. En millång raksträcka över ödsliga vidder. Magiskt.

Nådde östra sidan av ön efter drygt fyra mil och konstaterade att jag hade ett rullsnitt som jag aldrig tidigare kommit upp i ensam på träning - jag låg på 31km/h! Bubblade av glädje medan jag började längta efter något att äta. Rullade längs vägar med fantastiskt färgglada dikesrenar fulla med vallmo, och i Gårdby hittade jag Johan. Vi letade oss fram till Gårdby kafé och lanthandel och jag fick aningens avundsjuk lyssna på Johans upplevelser från terrängen. Om jag tyckte att min väg över Alvaret var vacker så var det inget mot hur han hade haft det, helt ensam med cykeln och naturen.

Sen vände vi hemåt via Dörby och Skogsby rakt in i Färjestaden igen. Johan kaxade sig lite och sa att jag kunde köra på för han skulle nog klara att hålla mitt tempo bara han fick ligga i suget. Efter en mil harklade han sig och började muttra något om trötta lår... Fast så har han ju en lite mer tungrullad cykel på asfalt också. Men jag kunde inte låta bli att känna mig som en urkraft av monumentala mått. :)

Efter drygt 7,5 mil med ett rullsnitt på 29,6km/h hoppade jag av cykeln, och kände hur längtan efter nästa gång jag fick rulla längs de här vägarna började växa i magen. Nästa gång tar jag inte bilen över bron - nästa gång cyklar jag!!

Vilket jäkla äventyr det här är. Jag både vill och inte vill att det ska vara den 18 augusti NU. Jag längtar efter utmaningen, men vill samtidigt njuta av varenda träningspass fram till dess.

Brokrönet. 41 meter över havet!

På väg mot Mörbylånga.

Banans högsta punkt.

Lycklig på väg över Alvaret.

Vacker vägren.

Obligatoriskt fikastopp.

Dagen efter tog vi en promenad ner till simstarten. Flyttad från Kattrumpan till den här piren om jag förstår det rätt.