Stockben och smärta (och en jädra massa orienterare)

När jag och löparvännen Elisabeth hade sprungit två fyrahundringar igår och stod och pustade i en minut innan den tredje stannade en tränare från IFK Halmstad bredvid oss och undrade vad vi sprang. "Fyrahundringar", sa jag. "Shit. Hur många?" "Tio." "Åh herregud. Jobbigt!" sa han och gjorde stora ögon.

Kanske tränade han bara sina adepter i typ spjut och tyckte att allt som innebar att man måste springa fort var hemskt, kanske tyckte han att vi såg ut som några som aldrig skulle klara 10x400m. Jag vet inte. Jag blev hur som helst taggad.

Sex varv senare, inför den näst sista repetitionen, skrek mina ben av smärta. Jag hade mjölksyra upp till hårfästet och trodde att jag skulle kräkas. Värmen som belägrat Halmstad har kommit plötsligt, och att springa banintervaller i stekande sol som årets första riktiga värmepass var kanske inte helt smart. Gav mig ut på nionde varvet. Överlevde. Hoppades ha en gnutta kraft kvar så jag kunde orka med en liten spurt på slutet på sista, men icke. Benen var som stockar, de levde knappt längre.

Jag och Elisabeth föll ihop som urkramade trasor på gräset efter sista varvet och hela jag brann. Av törst, av smärta. Kollade varvtiderna och konstaterade att jag gått som en klocka. 1.28 som bäst. 1.32 som sämst. Nu har jag inte sprungit fyrahundringar sedan Digerdöden härjade ungefär, och att jämföra med tider från tidigt 1300-tal känns ju något irrelevant. Så jag konstaterar bara att jag är ruskigt nöjd med hur jag genomförde passet, och att det är grymt att ha någon att jaga när man springer banintervaller. Då fegar man inte.

Elisabeth spexar efter att vi hämtat andan.

Idag har jag slipat på min simteknik i bassängen, och resten av dagen har jag frotterat mig med orienterare. Alla O-ringare utom eliten har vilodag idag, eliten springer istället stadssprint. Orienterare är de coolaste idrottare jag vet. Urstarka och snabba, och dessutom skarpa i huvudet. För mig är det helt obegripligt att de klarar av att springa så fort och samtidigt läsa kartan. Riktigt roligt var det hur som helst att se Annika Billstam springa i mål som segrare, och att se Tove Alexanderssons superspurt som gav henne fjärdeplatsen och totalledning i O-ringen.

 

Publik i Norre katts park

Löpare samsades med vanliga flanörer i stan

Annika Billstam som vann med tre sekunder över norskan Anne Margrethe Hausken Nordberg.

Helena Jansson kom sexa.

Tove Alexandersson tjurrusade in på en fjärdeplats.

Och hela stan var full med folk som tittade! Jätteroligt!