Intervallandet fortsätter - nu på cykel

Det har blivit lite väl mycket distans och mellanmjölk den senaste tiden. Inte så konstigt. Jag har gått in för att få massa, massa mil i mina cykelben. Och det ger ju trots allt resultat. Jag har blivit en starkare cyklist - det märks inte minst på att tempot har höjts utan att ansträngningsnivån har ökat.

Men idag, när jag svidat om från jobbutstyrseln till cykelkläderna, så var varken kroppen eller hjärnan sugen på att ligga och rulla ute på vägarna i flera timmar. Benen längtade efter att få kämpa lite! Så jag trampade iväg på en liten uppvärmningstur som slutade vid botten av favoritlångintervallbacken - Vapnöbacken som från botten till toppen är nästan två kilometer. Då börjar den förvisso ganska platt, och efter cirka fyrahundra meter kommer en ganska platt sträcka på ungefär trehundra meter, men därefter är det en lång, seg stigning som brukar bita bra när jag springer uppför backen, och det borde ju vara samma på cykel.

Det var det.

Backen är som sagt två kilometer och har en stigning på fyrtio höjdmeter. Den tog mig strax under fem minuter att ta mig upp varje gång, och jag körde med hyfsat tung växel och låg kadens. Låren brann i slutet av varje backe, och det kändes så jäkla gött!

Drygt nittio minuter senare rullade jag in på min gata, nöjd och glad över att ha gjort något helt annat än min kropp är van vid.

Backen närmar sig...

...och här har cyklisten just varit på nya pulsnivåer när det gäller cykling!