Terrängintervaller med orienterare

Idag har jag klivit ur min komfortzon ordentligt och kastat mig ut i galenskapen. Och den galenskapen hittade jag en trolsk tallskog ungefär en mil utanför Halmstad, i ett område som heter Skedalaskog. Förra våren sprang jag en hel del där, utrustad med gamla orienteringskartor. Skogen är så vacker att det nästan sticker i ögonen, och jag älskar att vara där.

Idag hängde jag dock med Susanne J och min nya löparvän Elisabeth som jag träffat genom jobbet (hon har Susanne som löptränare under sommaren och man kan följa hennes träning i P4 Halland) ut till Halmstad orienteringsklubbs stuga där ett gäng löpstarka orienterare hade samlats för att under Susannes ledning köra ett pass med terrängintervaller på hög intensitet. Du hör ju. Intervaller med orienterare, i deras hemmaplan skogen. Som gjort för att bli ifrånsprungen så det bara skriker om det.

Planen var 3x4min + 3x3min + 3x2min + 3x1min med en minuts vila genomgående. Och allt i kuperad och vild terräng.

Efter en fyraminutare var jag slut. Efter två spottade jag nästan kräks och tänkte att nu lägger jag mig ner och dör. Men springer man i världens vackraste skog ihop med människor med en monstruös syreupptagningsförmåga så viker man inte ner sig. Man springer vidare.

Och ja, det är "lättare" att springa intervaller obanat. Det finns liksom inte tid att tänka på hur jobbigt det är för man har fullt upp att koncentrera sig på att inte snubbla eller trampa snett. Dessutom är det underbart att ha någon annan som håller reda på tiden och annonserar vila och intervall med en skärande visselpipesignal. Man kan helt enkelt stänga av hjärnan och bara köra.

Till slut hade vi sprungit alla fartökningar. Sammanlagt 30 minuter på 85-90 procent (i mitt fall ungefär 87 i snitt på intervallerna) och tuff träning för alla små muskler i anklar, vrister och vader. Urjobbigt, men fantastiskt roligt.

Snyggeskogen. Som gjord för terrängintervaller!