Cykling som problemlösning = dåligt

Fy fan vad livet är upp och ner ibland. Söndag - eufori och lycka. Tisdag - ilska och frustration. Av olika anledningar är jag på pissdåligt humör idag. Det kommer att ordna sig imorn, det är jag helt övertygad om, men idag är det inte roligt att vara Therese.

Och nu ikväll har jag upptäckt en sak. Cykling är inte alls en lika bra ventil som löpning. När jag springer försvinner alla bekymmer utan att jag behöver göra något. Jag behöver inte ens tänka på problemen och bearbeta dem under löpningen - de liksom krymper av sig själva och blir inte lika överväldigande.

Jag försökte göra samma sak på cykeln idag. Men efter 150 minuter hade ilskan inte runnit av mig det minsta. Faktum är att den till och med blivit värre. Jag var nämligen en askass cyklist idag. Orkade inte hänga på, cyklade ryckigt och kunde inte fokusera och kanalisera känslorna till något bra. Istället fick jag gråten i halsen när jag blev avhängd stundtals, och orkade inte ens ropa på de andra att lugna ner sig. Nä, jag lade min energi på att grotta ner mig i hur dålig jag var. Väldigt konstruktivt.

Jag tror jag lägger den här dagen till handlingarna och går och sover nu. Förhoppningsvis vaknar jag till en lite finare onsdag.

Bara för att göra det här inlägger lite roligare får det bli en bild på när jag hade superroligt på ett cykelpass i våras. Och när det smakade vansinnigt gott med en citronglass i en solig grässlänt.