fredag 4 maj 2012

Reparerar löparhjärtat

Inspirerad av Saras 5x6km häromdagen så tog jag mitt pick och pack och provade på nästan exakt samma sak. Jag resonerar som så att när löparhjärtat är ledset behöver det inspiration och nya miljöer. Och lugn och ro. Hökafältet i Mellbystrand vid havet utanför Laholm har jag inte sprungit på sedan Laholmsloppet 2009 då det regnade så mycket att en båt hade varit bättre än löparskor. Och såhär på en fredageftermiddag är det tomt och lugnt. Perfekt med andra ord.

Det finns ett par olika spår att välja på, och jag valde liksom Sara att ta mig an sexkilometersspåret. Det är en flack, tallbarrstäckt stig som slingrar sig genom strandskogen. Mitt mål med dagen var att springa fyra varv på ett eller annat sätt, och det skulle gå långsamt. Pulsen fick inte sticka iväg.

Första varvet ägnade jag mig åt att sjunga (ja, högt och rakt ut!) på Idas sommarvisa och Sommaren är min för att hålla nere tempot. Sjunga är bra, mycket bättre än att prata. Springer du för fort är det omöjligt att sjunga.

Andra varvet hade min hjärna kickat igång och jag gjorde upp storslagna jobbplaner för sommaren. Allt kändes lätt, lätt och jag var lycklig.

På tredje varvet gick jag en bit och småpratade med ett stavgående äldre par som brukade trava runt på Hökafältet då och då. Jag fick veta att det finns en tre kilometer lång extraslinga som ansluter till slingan jag sprang på, och som skulle ta mig ner till vattnet. Lät som en god idé att prova. Och på den tre kilometer korta biten lyckades jag tappa bort mig totalt. Markeringarna gick upp i rök, och jag fick chansa lite. Till slut hittade jag tillbaks, och jag njöt av att få en kort bit teknisk löpning på småstigar och i sand.

Felspringningen gjorde att när jag närmade mig varvning igen så hade jag sprungit mer än en halvmara på ungefär två timmar och en kvart. Jag började känna mig riktigt tom på energi och tog en lite längre paus där jag drack och stretchade lite. Sen bestämde jag mig för att fjärde och sista varvet fick bli kort, helt okej med tanke på att tredje varvet ju blev långt. Jag travade iväg ut på fyrakilometersslingan, och fick verkligen kämpa ordentligt för att ta mig igenom den. Men jag ville så gärna, och jag visste att när jag kom i mål efter 26km så skulle jag vara så nöjd och glad. Jag längtade efter den känslan så intensivt, så på nåt sätt klarade jag av även det sista varvet.

Du förstår vad jag har gjort va? Jag har inte bara sprungit långpass. Jag har återvunnit litegrann av mitt löparsjälvförtroende. Snart är jag tillbaks på riktigt.

Ett festligt litet utomhusgym huserar på Hökafältet också. Inget jag utnyttjade den här gången, men det kändes hemsnickrat och trevligt.

Jag vet inte om den som ritat hjärtat också var på Hökafältet för att återupptäcka kärleken till
löpningen. Men för mig  var det just det som hjärtat symboliserade varje gång jag passerade det.

2 kommentarer: