Hallandsloppet 2012 - en vindpinad historia

Minuter innan startskottet går.

När man måste luta sig så mycket åt vänster att det känns som att man snart ligger ner på backen för att kunna parera en byig sidvind så är det lätt att man börjar undra vad tusan man pysslar med. Och när man då börjar tänka på att det är 94 kilometer kvar till mål så är det lätt att börja misströsta.

Men vafan. Bit ihop, borra ner huvudet och kör, Therese!

Jag har aldrig varit med om en liknande motvind när jag cyklat innan. För det mesta låg vinden på från sidan eller snett framifrån, och det var en ren fröjd när vägen svängde så att vinden kom rakt mot mig så att jag slapp vingla så hemskt och vara rädd för att dö.

Jag ägnade första halvan av loppet åt att hitta mig en klunga att bita mig fast i. Allt som oftast fick jag se mig omcyklad av medtävlare som hade sån fart att jag hade svårt att haka på. Men i Steninge började en klunga formas med jämnstarka cyklister som höll ett tempo som var på gränsen vad jag klarade av. Jag försökte hänga med, men tappade dem strax innan Heberg, det vill säga efter en knapp mil. Men då blev jag sporrad av en kille som jag cyklade ihop med att vi skulle jaga ifatt, och det gjorde vi till slut. Sen ägnade jag resten av loppet åt att klistra mig fast så gott det gick längst bak i den emellanåt ganska stora klungan. Då och då tappade jag greppet och fick pinna på som satan i nerförsbackarna för att hinna ifatt igen, och kanske var det inte det optimala upplägget. Men jag hade att välja på att kämpa mig kvar i klungan, eller att ligga och köra själv. Och det sistnämnda var egentligen aldrig ett alternativ.

Jag klarade mig bra på min flaska Enervit under de första sju milen, men när sista kontrollen närmade sig bestämde jag mig för att stanna. Som tur var gjorde ungefär hälften av klungan det med. Jag hällde i mig en kopp kaffe med mycket socker och en mugg vatten, och sen bar det iväg igen. Kaffe brukar funka som värsta knarket i slutet på Vasaloppet, och jag tänkte att det inte kunde skada i det här loppet heller...

När vi hade åtta-nio kilometer kvar löstes klungan upp och de som hade krafter kvar körde på ordentligt i motvinden. Själv svor och spottade jag i den vägg av vind som mötte mig efter en kort period av medvind (har du hört nåt så galet!) och trampade för allt vad jag var värd. Som tur var så började vi komma ifatt cyklisterna som körde korta banan, och även om de cyklade på gamla damcyklar med picknickkorgar så njöt jag av att köra om lite folk igen...

Kilometerna in mot mål betades av en efter en, och jag var fast besluten om att komma om en kille i blå tröja innan upploppet. Här ska plockas placeringar! Jag försökte vara strategisk och inte gå om för tidigt. Men jag är ingen spurtare, så självklart tog han mig ändå. Jäkla skit.

Nåja. Jag trillade över mållinjen på 3.32 och kände mig som en vinnare. Ansiktet sved efter vinddraget, öronen var alldeles trötta efter blåsmullret och rygg och nacke kändes ömma efter att jag förmodligen spänt mig ordentligt medan jag kämpade med vinden. Men benen var pigga och fräscha, och jag kan glatt konstatera att den här distansen på cykel är inget min kropp gråter över.

Nu låter det väl förresten som att hela loppet bara var en enda lång tunnel av motvind och ädel kamp. Men det fanns förstås ljuspunkter. Solskenet och de fina vägarna mellan Asige och Gräsås. Medvinden och de söta långhåriga kossorna utanför Kvibille. Och den jättefina hejjaklacken bestående av Sofie och Magnus med barnen som flängde och for för att hinna hejja på åtminstone tre ställen längs banan. Jag vet att ni hejjade på flera cyklister, men ni kändes som min alldeles egna lilla klack. Jag lovar att jag kom liiite snabbare uppför den hiskeliga backen mellan Slättåkra och Kvibille tack vare er!

Nästa söndag är det dags för nästa lopp. Då ska jag och min kära Bianchi ta oss an tolv mil i Varbergs inland. Jag längtar!

Jäkligt stolt cyklist efter målgång!