Att möta sina rädslor

Häromdagen när jag var ute och cyklade alldeles själv så ägnade jag åtminstone en kvart åt att förbereda mig mentalt på att jag snart skulle korsa en järnväg. En alldeles vanlig, simpel järnväg. En sån som korsar vägen i nittio grader, och som inte är särskilt knepig (till skillnad från vissa andra). Men jag har utvecklat en fobi för järnvägsövergångar i kombination med racercyklar och tunna hjul, så jag fann mig själv tvärbromsandes just före rälsen. Jag hann klicka ur skorna precis innan jag välte rakt in i en förbidundrande lastbil och med lätt gråthicka konstaterade jag att vissa upplevelser sitter djupt. Den här gången ledde jag cykeln över järnvägsövergången, och kanske kommer jag göra det nästa gång också. Men snart måste jag komma över den här, förvisso motiverade men ändå, rädslan.

Foto: Roger.

En sak som jag däremot inte känner mig minsta nervös inför sedan i lördags är att cykla i klunga. Med varsam hand förde ledarna Susanne och Mats i CK Bure mig och ett gäng andra mer eller mindre vana cyklister ut ur Halmstad och söderut mot Laholm. Vi fick några förhållningsregler (titta inte bakåt och var försiktig med bromsarna) och lite instruktioner om hur sjutton det går till när man cyklar i grupp. Eftersom jag är cykelnewbie så har jag ingen koll på terminologin, men två i bredd skulle vi cykla förutom när det var väldigt smalt för då skulle vårt lilla gå-till-matsalen-på-lågstadiet-hand-i-hand-led pressas ut till ett led. Jag lyckades hamna någonstans mitt i högerledet till en början, och kände mig skräckslagen. Jag menar hallå, även om Susanne sagt till oss att vi verkligen inte behövde ligga med hjulen precis bakom varandra så kändes alla omkring oroväckande nära ändå.

Men faktiskt, det tog bara ett par kilometer, en nerförsbacke och en uppförsbacke och sedan kändes det hela mycket naturligt. Kanske var det lätt att acceptera den lilla känslan av obehag med tanke på det jag fick i utbyte - nämligen vindskydd och lyckan att ha folk omkring mig att prata strunt med.

Faktum är att lördagens 66 kilometer med fikapaus halvvägs inte bara var det roligaste cykelpasset jag gjort någonsin, det var ett av de härligaste passen obeaktat träningsform som jag varit med om. Det spelar i samma liga som det tvådelade långpasset en solig julidag 2010 och ultraintervallsdagen hösten 2010, och nosar till och med nästan på gästgiverilöpningen i Skåne förra våren. Men bara nästan.

Så, jag ger klungcykling med CK Bure fem glada cyklister av fem möjliga.

Foto: Roger.