Tio smärtfria kilometrar och friskförklaring!

Löpklädd i Tierp mellan Uppsala och Gävle. Ett lite annat klimat där än hemma på bästkusten - kallt och halt. Och  underbart!

Man vet inte hur mycket man gillar något förrän man inte får det längre. Det är helt uppenbart under min senaste månad som nästan totalt löpfri. Efter mitt naprapatbesök idag inser jag hur jag försökt förtränga och låta bli att tänka på vad en långvarig rehabilitering av ett löparknä skulle innebära för mina planer för 2012. Det har bland annat märkts i att jag inte ens har några planer för första halvan av året. Jag har virrat runt i mörkret och inte orkat tänka längre fram än till Vasaloppet.

Men nu är det dags att tänka framåt. För vet ni - i lördags sprang jag igen. Tio kilometer. En timme. Smärtfritt! Inte minsta känning!

Var tvungen att dokumentera. Den här Forerunnern har inte klockat 10k löpning på mycket länge!

Smärtfri löpning! Tårarna trillade och jag log urfånigt sista två kilometrarna på min lilla runda. Löpning är verkligen livet, och nu när jag kommit ut på andra sidan och kan se ljuset så kommer "tänk om"-tankarna. Tänk om jag inte fått bukt med det här. Tänk om jag inte kunnat springa ordentligt inom en snar framtid. Vad hade då hänt med min Ironman?! Jag är så jäkla glad att jag förmodligen inte behöver bry mig om de dära tänk om:en.

Dessutom sa naprapat-Gabriel att nu är jag friskförklarad. Jag är mycket stabilare i höfter och knän och jag har fått en mycket jämnare styrka i höger- och vänstersidan. Jag ska fortsätta med mina utfall och enbensknäböj, och framför allt fokusera på att bli bättre på dynamiska utfall. Mina svagheter och orsakerna till att jag fick ont från första början var ju ett svagt högersäte och högerlår. Jag orkade helt enkelt inte hålla höften rak när jag sprang, utan landade med höften snett och liksom utputtad så att Tractus Iliotibialis eller ITB-senan blev utsträckt och nötte på knät. Det här måste jag jobba vidare med.

Jag vet att det kan komma bakslag, och jag är beredd på det. Och jag tänker fortsatta foamrolla och styrketräna. Jag tänker aldrig mer tillåta mig själv att belasta så fel att jag får ont.

Men, du fattar. Smärtfri löpning. Jag får hålla mig på mattan för att inte ge mig ut och springa jorden runt på en gång. Jag är så jävla lycklig.

Inte ens ett såhär läskigt underlag skrämde en nyfrälst löpare.