Skåneledslera och löparmagi

Mina löparben har blivit dåligt underhållna den senaste tiden, och därför var jag faktiskt lite nervös inför dagens planerade bravader. I svinottan (nåja, klockan sju i alla fall) satte jag mig i en bil tillsammans med klubbkompisarna och ultrarävarna Rikard, Anders och Kenny. Vi skulle möta upp Daniel för att springa första halvan av Markusloppet och se om vi kunde navigera oss rätt. Kändes som en bra idé med tanke på att det är flera ställen längs loppet där det är lätt att hamna helt knasigt.

Problemet är bara att dagens prövning handlade om drygt 20k i terräng. Backig terräng. Och lerig terräng. Jag som inte sprungit ens en mil åt gången sedan Stockholm halvmarathon. Och terräng har jag inte sprungit alls sedan i mitten på juni. Huvva.

Innan start i Skrylle. Daniel, Kenny, Anders och Rikard.

Nå. Efter att ha kört genom ett regnigt Skåne slutade det regna lagom tills vi kom till Skrylle där vi skulle börja. Vi hoppade på Skåneleden och sprang inledningsvis mest nerför. Vi tog oss genom höstlövskog där marken var rödorange trots att gröna löv fortfarande satt kvar på träden. Genom kohagar, upp på åsar, nerför åsar (riktigt brutalt nerför, nästan så man fick sätta sig ner och hasa sig ner), genom söta lilla samhället Björnstorp. Vi sprang upp för det ena skåneberget efter det andra, och jag blev återigen förvånad över att Skåne kan vara så kuperat. Den senaste tidens regn hade gjort leden helt lersjuk, och leran sög fast skorna stundtals, andra stunder orsakade den mindre eleganta benparader när jag försökte rädda mig själv från att dratta på ändan.

Vägvalssnack precis bredvid en gammal järnvägshållplats.

Efter att ha sprungit på Knivsåsens kam en bra stund skulle vi ner. Och i vanlig ordning är det brantare än det ser ut...

Kossorna tittade nyfiket nästan ända tills vi kom i höjd med den. Då flydde de platsen.

Som de vana ultralöpare vi är gick vi uppför de värsta branterna. Utom Daniel då förstås, som sprang förbi lätt som en hind samtidigt som jag flåsande klättrade med både händer och fötter emellanåt. Den killen har benmuskler som inte är av denna värld.

Och visst var det tufft. Benen kändes lika stabila som en trotsig unge, ena stunden sura och trötta, andra pigga och skrattande. Men det var så fruktansvärt roligt! Jag hade nästan glömt hur mycket jag älskar terräng. Skåneleden visade sig från sin allra vackraste sida idag, och vyerna som mötte oss när vi kom ut ur skogspartierna var inte att leka med. Magiskt!

För övrigt verkar kossorna utanför Lund vara mycket mer väluppfostrade än Kristianstadkossorna. Inga bindgalna tjurrusningar, med andra ord.

När vi kom fram till Genarp där det kommer serveras fika under Markusloppet innan man vänder och springer tillbaks samma väg som vi kom så var det med en något triumfartad känsla i kroppen. Jag hade klarat det! Och jag visste att om jag hade behövt vända och springa tillbaks hade jag fixat det också.

Nöjd och glad efter ett fantastiskt pass.

Energipaus innan vi åkte bil tillbaks till starten. Nästa gång vi står här ska vi springa tillbaks, drygt 23k.

Nu längtar jag något oerhört efter riktiga loppet om två veckor. Maxtiden på den totalt 50k långa sträckan är sju timmar, och jag siktar på under sex. Det känns rimligt med tanke på att jag inte har minsta intresse av att pressa mig hårt, jag vill bara njuta av den fantastiska naturen och ha det gött.

Tack för idag killar, jag tror det här var det bästa sättet man kunde spendera en lördag på!