Markusloppet - DNF och revanschlust

Nånstans i mitt huvud är det felkopplat. Jag har just nu noll respekt för distans och terräng. Hade jag haft det hade jag förmodligen inte gett gett mig iväg till de skånska skogarna för att springa fem mil terräng igår.

Markusloppet är ett fantastiskt lopp, och innan jag säger något mer så har jag i alla fall bestämt mig för att det är ett lopp jag ska fullfölja innan jag dör. Således ska jag springa nästa år. Och nästa igen om det behövs.

Det blev mitt första DNF någonsin. Redan efter första milen kände jag mig oroväckande matt, och efter 15k längtade jag bara efter att det skulle ta slut. Jag kunde aldrig riktigt njuta av den tjusiga naturen och den fina leden, och till råga på allt började mitt högra skenben knorra och gnissla efter knappt två mil. För varje steg utför stegrades smärtan, och till slut gjorde det ont till och med när jag gick. På platten och uppför var det ingen fara, men utför kändes det som knivhugg.

Jag hade sällskap av makalösa Kenny som liksom jag var ordentligt trött den här dagen. Vi låg i stort sett sist i fältet när vi hann upp Rikard strax innan vi mötte tätklungan som hade hunnit nå vändpunkten i Genarp och påbörjat sista två milen hemåt. Rikard hade kraftfull kramp, men tuffade trots det på. Själv tvivlade jag på om jag ens skulle ta mig fram till Genarp. Jag hade gråten i halsen stundtals, för jag hade sett fram emot den här dagen så länge - ända sedan förra året när loppet hann bli fullt innan jag hann anmäla mig. Och nu var det bara skit med allt.

Nådde vätskekontrollen i Genarp och meddelade att jag inte skulle fortsätta. Fick en kladdkaka och lite kaffe i min kåsa. Satte mig ner. Imponerades av Kenny och Rikard som efter lite energipåfyllning vände om och gav sig iväg hemåt. Reste mig upp, kände på benet. Det gjorde inte ont längre. Eller? Jag vet att det hade varit förödande att ge mig ut på leden igen och springa knappt 2,5 mil till, men det kändes ändå riktigt uselt.

Fick skjuts till målet i lagom tid för att se vinnaren gå i mål efter strax över fyra timmar. Kändes helt surrealistiskt. Hur kan man springa 50k i såhär tuff terräng i det tempot? Helt galet. Jag missade damvinnaren Emelie Eklöf eftersom jag slickade mina mentala sår i bastun alldeles för länge, men hon sprang in på 4.20-nånting, och jag tror att hon är min nya terrängultraidol. En helt otrolig löpare!

Anders trippar mot målet

Tvåa kom Björnstorps-Lotta som berättade för mig att hon hade haft det riktigt jävligt därute, kräkts ett par gånger och dessutom sprungit riktigt fel nån gång. Då kände jag mig som världens klenaste människa. Vad trodde jag egentligen, att det skulle bli lätt? Fem mil terräng är tufft, riktigt tufft. Det ska göra ont, det ska vara jävligt. Några av de mer erfarna ultrarävarna bedömde Markusloppet som ett av de tuffaste terrängloppen i Sverige. Frustrationen och löparlängtan bara växte i mig med varje löpare som trillade in över mållinjen. Grymma Daniel såg fantastiskt fräsch ut när han kom rusandes efter 5.15 efter en imponerande fartökning sista två milen. Anders kom en stund senare, lika glad och pigg som alltid.

På några minuters övertid kom sedan de riktiga kämparna, mina klubbkamrater Kenny och ett par minuter senare Rikard. Trots svårigheter tog de sig i mål, och jag är så stolt över och imponerad av mina vänner.

Fantastiska Kenny som jag hade sällskap med till vändningen, och som
var så trött, så trött. Men som ändå genomförde och gjorde det otroligt bra. 

Krampande ben stoppar inte Rikard. Jag tror nästan inte något kan stoppa den killen. 

Det är verkligen med otroligt blandade känslor jag sitter här dagen efter. Jag ville så gärna komma i mål, och som Mikael skriver äga känslan av att ha klarat de där 50 kilometrarna genom den ljuvliga men ändå grymma skåneterrängen. Men som Z så klokt påpekade för mig så är det inte värt att riskera att aldrig mer vilja springa. Tänk om jag hade slutfört och kommit i mål som en sorglig liten löparspillra och börjat hata löpningen. Jag hade aldrig förlåtit mig själv det.

Nu ska jag hitta ett sätt att manövrera ut ur den här DNF-sorgen. Sen får vi se.