Rullskidskärlek

Igår tillbringade jag en massa timmar för mig själv på väg mellan inlandet och kusten. Jag knäppte fast fötterna på rullskidorna hemma hos mina föräldrar på gränsen mot Småland och tog en cykelled över bland annat vackra naturreservatet Virsehatt in mot Halmstad. Det är så otroligt skönt med långpass på rullskidor! Tiden bara försvinner, och asfaltstuggandet och de monotona rörelserna gör att jag ibland kan hamna i ett rent meditativt tillstånd. Tankarna flyger och jag kan titta på min egen skugga och känna mig helt hög av kärlek till min egen kropp och till de rullande små livsfarliga grejerna jag står på.

Totalt blev det fem mil alldeles ensam. Distansrekord på rullskidorna med åtminstone två mil, om inte mer. Kan inte minnas att jag åkt mer än 25k sammanhängande förut. Och knappt hade jag kommit hem förrän jag började fundera på nästa långpass. Jag gillar verkligen grejen med att förflytta sig mellan två platser istället för att köra en runda. Jag känner mig aldrig så stark som när jag tar mig en lång sträcka (en sträcka som andra helst inte vill prata om utan att i samma mening använda ordet "bil") för egen maskin, utan motor. Så kanske att jag ska ta tåget till Falkenberg och rulla hem nästa gång? Måste bara kolla så den västliga, halländska vinden har en liten paus. Sidkastvindar som är mer regel än undantag på den här kusten är inte bra för stavföringen...