Det där huvudet alltså

Om en vecka springer jag och Johan halvmaran Prinsens minne för andra året i rad. Och för andra året i rad styrde vi upp ett gemensamt långpass exakt en vecka innan eftersom Johan är orolig över sin förmåga att kunna springa 2,1 mil, eller nä, egentligen över sin förmåga att kunna springa överhuvudtaget. Godhjärtad som jag är lovade jag att hara honom ungefär 19 kilometer längs Prins Bertils stig idag, med Riccardos fantastiska glass i Möllegård som slutmål.

Men det visade sig att det var jag som var kylskåpet och klossen i sällskapet idag. Mådde illa och hade vader som betedde sig som ett par trilskande femåringar. Stela och lite onda var de, så jag fick stanna och stretcha några gånger. Inget att bekymra sig om, jag körde ganska hårt på gymmet igår, och i torsdags fick benen verkligen jobba under den underbara dansklassen, och att vaderna är trötta är inte så konstigt.

Men en sak som är intressant är vad som händer med mitt huvud när kroppen krånglar. Det blir helt kajko. Plötsligt kunde jag inte för mitt liv förstå hur sjutton jag kunde springa ett maraton med livet i behåll för några månader sedan. Det är lätt att börja tänka att det är stört omöjligt att springa samma sträcka plus lite till ungefär en minut snabbare per kilometer någon vecka senare. Fast jag vet ju innerst inne att jag kan. Det där himla huvudet alltså. Nästa lördag ska jag lämna det hemma.

Johan med Tylön i bakgrunden på en av de vackraste delarna av Prins Bertils stig  - de ljungklädda klipporna mellan Tjuvahålan och Tyludden.

Långpassglass värd namnet - hallonsorbet och chokladgräddglass gjord med kärlek och omtanke.

Och björnnbären var mogna!