"...fast egentligen är jag en maratonlöpare"

Igår spatserade jag upp på mitt berg för att springa en stund under bokarna. Jag hade en tid att passa och tunga ben som behövde lugn löpning, det vill säga ett tempo runt 5.40-5.50. Således skulle jag inte hinna med mer än max 7k. Men istället för att börja springa fann jag mig plötsligt ståendes diskuterandes trapplöpning med en glad typ med Sats-loggor över hela sig. Han var fullständigt förälskad i Sats och ägnade någon tappper minut åt att försöka värva mig. Det var när han insett att det var lönlöst som han berättade att han skulle springa tio trappor. Och för den som aldrig varit uppe på Galgberget kan jag tala om att det innebär åtminstone 10x200steg, om inte mer, fördelat på tre sektioner med en kort (kanske fem meter) och en lite längre (kanske femton meter) grusväg mellan. Den första sektionen är brant med rätt höga steg, de två andra har breda, låga steg. Jag har sprungit som mest alla trappsteg fem gånger i rad, och det var så mördande jobbigt att jag ville dö på fläcken.

Jag höll på att anta utmaningen när han undrade om jag skulle med. Men den förnuftiga sidan av mig sa till slut nej med förklaringen att min kropp inte pallade så tuff löpning den här kvällen också om den ska orka med veckans två andra kvalitetspass som jag planerat in.

Då blev killen nyfiken och undrade vad jag tränar inför."Mja, Falkenbergs stadslopp närmast, sedan Prinsens minne", sa jag, och så fort jag fått ur mig det kände jag att det liksom inte räckte. Nu skulle han ju gå runt och tro att jag var en semesterlöpare! För säga vad man vill om de halländska sommarloppen, men när jag snackar med folk om dem så är det vääääldigt många som år efter år springer dem som final på den löpträning de ägnat sig åt under semestern eller i bästa fall från juni fram till nu. Jag är ju en åretruntlöpare! Som dessutom mest ser milloppen som en kul variation på den riktiga långdistansträningen!

Så jag harklade mig och fortsatte: "...fast egentligen är jag en maratonlöpare". "Wow", sa killen. Stora ögon, imponerade. Jag tittade generat ner på Garmin och mumlade nåt om att jag måste ge mig iväg och sprintade iväg på femkilometarn.

Maratonlöpare minsann. Åh, du springfåfänga! Inte ens under några minuter tillsammans med en främling kan du låta bli att få mig att bräka ur mig en massa dumheter! Jag har ju bara sprungit maraton en enda gång i mitt liv, vem försöker jag lura! Maratonlöpare är ju för mig någon som sprungit maror sedan urminnes tider, och som gör det antingen snabbt som ögat, eller i fikatempo för att det är så jäkla skoj.

Jag skyller på att min hjärna insåg att det skulle ta för lång tid att förklara vad wannabeultralöpare är och varför man vill pyssla med ultra, herregud, jag hade ju ett löppass att springa!

Hur det gick med det förresten? Jovars. Inte blev det nåt särskilt lugnt pass, för jag fick ju bråttom. Långdistansaren i mig har nämligen någon form av magisk gräns vid 7k, kortare än så spring ja int. Och har man bara 33 minuter på sig så får man ligga i. Jag kom bara 6,3k bland alla backarna och sitter nu och funderar på om det ens är värt att regga på jogg.se.

Okej, fast lite maratonlöpare är jag ju trots allt. En gång är förvisso ingen gång, men två gånger är en tradition! Så efter nästa års Stockholm maraton, då ska jag bannemig trycka upp visitkort!