Bland kossor i Kristianstad

"Är du rädd för kossor?" undrade Benet. "Nä," sa jag förstås. Man är väl för tusan inte rädd för kossor. Bara för att man inte vill ha dem i tältet när man sover så behöver man ju inte vara rädd.

Fast den här gången handlade det om kossor som bara häromdan surnat till ordentligt och jagat en kvinna så att hon fick bli räddad av en tågförare.

Som tur var befann sig kossorna inte på samma ställe där Benet hittade en av dem för ett tag sedan, så jag trodde kusten var klar. Men nej. Några kilometer senare hittade vi dem. Jag försökte kaxa upp mig lite, eller nä, det gjorde jag inte alls. Jag smög mig istället omärkligt in bakom mitt långbenade sällskap och tänkte att det måste vara det perfekta gömstället för en två äpplen hög löpartjej. Och det verkade funka. Vi kunde lunka på i lagomtempo utan att behöva parera vare sig blodtörstiga horn eller klövar. Men det var verkligen sjukt stora kor.

Kristianstad var annars en utmärkt plats att springa på. Inte en enda backe. Och vattenriket var fullt av vatten. Och fåglar. Hade jag kunnat något om flygfän hade jag säkert varit helt lyrisk. Det är jag förvisso ändå, men på grund av 17 kilometer löpning i härligt sällskap.

Tack Benet och Maria för en fin morgon!

Efter att ha överlevt Kristianstads kossor är man såhär glad...

...och när man får efterlöpningenkaffe blir man nästan ännu gladare.