Inte mina stoltaste ögonblick direkt

Min radio- och göteborgsvarvskollega Kennet har gjort en kort rekapitulation över orienteringens tekniska utveckling under de senaste typ tio åren på vår Göteborgsvarvsblogg. I korthet kan man säga att stiftkontrollernas tid är förbi för längesen och numera finns allt virtuellt och till allmän beskådan om man så vill när tävlingen är över. På det fantastiska verktyget Runoway laddar arrangörerna upp sträcktider för alla löpare, och sen kan man själv ladda upp sin egen rutt från gps-klockan och så får man en prydlig liten karta över sina vägval. Och då går det inte att gömma sig. Varenda liten felnavigering syns där, svart på vitt.

I mitt fall handlar det mest om att hitta russinen i kakan, det vill säga, jag letar efter ställen där jag gjort rätt snarare än ställen jag gjort fel på, för de förstnämnda är så mycket färre. Kontroll 8 och 13 på gårdagens tävling var skämmiga. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag sysslade med.

Det fina med att se sina misstag så tydligt utritade är att revanschlusten väcks. Om jag fick välja skulle jag orientera varenda helg. Herregud, jag blev lite ledsen vid elfte kontrollen igår eftersom jag började ana ett slut på tävlingen, jag ville bara fortsätta i flera timmar till!

Kontroll numero 8 uppe till höger. Vad är det där för öglor??

Kontroll 13 i mitten. Jag sprang förbi den helt och hållet och fattade ingenting förrän jag kom till en stenmur som jag inte borde kommit till.