Nervös i kvadrat

Begreppet "freak out" har en jävligt löjlig svensk översättning. Hur låter "flippa ur" liksom? Inte i närheten av lika seriöst jobbigt.

Men okej då. För konsekvensens skull ska jag hålla mig till svenskan, det ser så fånigt ut när man skriver på svengelska.

Så. Jag håller på att flippa ur. Totalt. Det är mindre än två veckor kvar till Vasaloppet, och eftersom Vasaloppet är typ dubbelt så långt som de flesta andra lopp jag kör så är det kanske inte mer än rätt att jag är lite mer nervös inför Vasan än inför alla andra lopp. Men det är bara det att istället för att nervositeten ökar i takt med antalet kilometrar (det vill säga, 9 mil = typ dubbelt så läskigt som 4,2 mil) så ökar den istället i kvadrat - vilket leder till att jag redan nu, två veckor före loppet, är ett nervvrak.

Jag vet att jag konstaterade igår att jag åkt hundra mil skidor. Det är inte pyttelite. Verkligen inte en piss i rymden. Men det tycks inte min hjärna fatta idag. Istället tycker min hjärna att jag har ägnat mig åt allmänt slöande och mystränande sedan september förra året. "Jamen jag har ju faktiskt kört intervallpass på skidorna, och dessutom något som kan likna snabbdistans! Och tävlat på rullisarna!" försöker jag. Men nej. Hjärnan rynkar på näsan och hävdar att det där inte har med saken att göra.

Typiskt också att den här känslan dyker upp på en planerad vilodag. Jag sitter här och vet att kroppen just nu som bäst ägnar sig åt återhämtning och reparation och att den är glad och nöjd över att jag tar det lugnt, men det är bannemig svårt att få tyst på den där rösten i huvudet.

Men egentligen vet jag ju att det är nervositeten som talar. Och enligt den kan man fan aldrig bli tillräcklig tränad, aldrig förberedd nog.

Två veckor. Det är kort tid, men samtidigt lång. Helst skulle jag vilja att det var på söndag jag skulle åka. Jag börjar bli otålig.