Svårare att ge allt på skidorna

Läste just Ingmaries inlägg om vikten av en coach. Sen såg jag rubriken på MarathonMias tisdagstusingsinlägg, och när jag lade ihop det hela bara svindlade det till i hela huvudet. Jag vill också ha en coach! Och jag vill också springa tusingar! Eller egentligen vilka intervaller som helst. Jag vill ha mjölksyra sprutande ur öronen, bli en våt fläck på asfalten, vila och sen vara fitforfight, börja om, spruta mjölksyra, bli våt fläck, vila, börja om...

Skidåkning i all ära, men det är extremt svårt att pressa sig till det yttersta på skidorna. Jag funderade häromdagen på hur man gör för att bli mjölksyrad på samma sätt i överkroppen när man åker skidor som man blir i benen när man springer, men tvingades inse att jag är en kyckling när det gäller att GE ALLT på snön. Det är alldeles för svårt att ta i när armarna blir spaghetti, och alldeles för enkelt att ge upp.

Men det kanske får bli ändring på det. Nästa vecka far jag till Mattila över trettonhelgen, och då ska det stakas av bara helvete.

Snöpulsbackintervall på julafton!