Det blev kväller

Att ge sig iväg och åka ytterligare en mil på skidorna klockan halv fyra i snöfall och en antydan till dimma var kanske inte helt smart. Jag trodde verkligen inte att det skulle bli mörkt så fort. Men efter sex-sju kilometer började det bli knepigt att se spåren framför mig. Urbota korkat. Jag harvade mig fram i rätt god fart, jag känner ju trots allt de där spåren utan och innan. Men jag såg älgar och björnar bakom varenda träd. Tänk va, om det plötsligt stod en ilsken älg ett par meter längre fram! Fy satan. I början på året minnns jag att jag läste om nån skidåkare som hade åkt in i en älg. Så kan man ju inte hålla på. Det känns förvisso rätt osannolikt - älgen borde liksom bli rädd och rusa iväg. Men ändå. Jag borde kanske öva lite på att stanna. Stoppsvängar på längdskidor.

Fast mest fascinerad är jag över att jag överhuvudtaget tänker på älgar och björnar. När såg jag en björn senast liksom?

Nu far jag till Stockholm och kollar på Jan Malmsjö. När jag kommer tillbaks till mina skidor och min snö här på västkusten är det nytt år och då är det dags att sammanfatta det gamla. 2010 har gått kvickt som ögat!

Snöig skidåkare innan det blev mörkt.