Min ryggtavla nånstans mellan Lagaoset och Laxvik i somras. Då var benen pigga, imorse på återhämtningsdistanspasset med klubben var de som betongklumpar... (Bilden är lånad från SIF)
Det är lite grumligt i mitt huvud. Jag tycks redan ha glömt (förträngt) gårdagens smärta och det becksvarta helvete av jag är världens sämsta löpare-tankar som utspelades i min hjärna. Jag vet att jag redan vid åtta kilometer började tvivla på om jag skulle klara av att springa halvmaran i Stockholm om tre veckor, men idag kan jag inte alls förstå den tanken.
Det är liksom nåt fel med min löparsjälvbild. Jag tror att jag kan allt. Jag tror att jag redan har sprungit ultralopp och därför tänker jag att en halvmara är en bit kaka. Men jag har ju inte alls sprungit ultra. Jag har som längst sprungit knappt tre mil i sträck! Jag fattar inte hur det står till i mitt huvud. Varför kan jag inte ha rimliga förväntningar på mig själv istället? Jag blir ju helt nerslagen när jag inser att allt det där som jag gått runt och tänkt innan jag väl är ute och springer och försöker slå personliga rekord hit och dit inte stämmer. Jag är varken vindsnabb eller jätteuthållig.
Men å andra sidan. Om jag inte gick runt och trodde att jag kunde allt skulle jag kanske aldrig våga nåt. Om jag inte trodde att en halvmara är lätt som en plätt för min urstarka kropp så skulle jag kanske aldrig våga anmäla mig. För att inte tala om det där med ultralopp.
Och hur var det nu, visst har jag sprungit ultra förut...?
En halvmara kan man göra till vad är,går man för pers så ska det göra ont så där riktigt skönt ont.Senast dagen efter har man bara den goa känslan när man gick i mål plus lite go värk kvar i kroppen. Sedan kan man ju njuta av ett lopp genom att dra ner på takten, man behöver inte persa varje gång. När du springer ultra så dra ner farten till du tycker det går riktigt långsamt och så minskar du lite till så kommer du att gå i mål med ett smajloch mindre sliten än om du sprungit en mil och persat.
SvaraRaderaDet viktigaste är att du håller dig hel och frisk. Ultran kommer du att greja. det handlar "bara" om farten. ;-)
SvaraRaderaHur känns kroppen nu?
Sv; det är i Steninge jag är. OCH regnmolnen...
Vill du köra ww så gör jag det varje dag. :-)
Du klarar det lätt! Tänk på att det mesta sitter i skallen. Jag läste häromdan att den lycka som vi känner påverkas relativt lite av yttre omständigheter. Hela 40 procent av lyckan påverkar vi helt och hållet själva genom positiva tankar och genom att tränga bort onödiga destruktiva tankar. Du fixar ultra, det lovar jag :).
SvaraRadera