Fokus-Therese. Foto: Johan
Det är tur att jag inte träffat några okända människor idag som har behövt se mina armar och axlar. De hade lätt trott att jag blir utsatt för våld hemma eller nåt. Men alla som känner mig vet att när någon frågar om det finns frivilliga som bär omkring på ett bildäck samtidigt som man springer så är jag den första att räcka upp handen. Och säger nån att det ska kämpas och krälas på marken, då gör jag det oavsett om det innebär att jag får vassa, hårda bokollon inborrade i underarmarna.
Idag skrek låren efter intervaller. Not. Men hjärnan och hjärtat var sugen på lite snabbhet. Och så plötsligt hade jag sprungit fyra kilometer i 4.50-tempo. Jag är snabb som blixten! Gud vad jag längtar till lördag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar