måndag 8 februari 2010

Tjurskalleskidåkaren och Norgehån

Marcus Hellner. Ingen enstörig och tjurig skidåkare som behöver psykologhjälp. Bild lånad från hd.se

Jag håller på och läser "Ur spår!: Snor svett och svenska skidkungar" och är helt fascinerad. Författarna är sjukt glada i bilden av urskidåkaren som en stor buffel, enstörig och tjurig, det märker man redan i förordet. Och sen har jag förstås inte kommit längre än till halva kapitlet om Sixten Jernberg, och som jag förstår det så blir texterna lite bättre sen. Men hur som helst så gillar jag på nåt sätt den där hanguppen på tjurskalleskidåkaren. En man (för det är bara män som porträtteras, och det är tydligen i en manlig form som skidåkaren ska stuvas in) som liksom inte pratar särskilt mycket med andra människor annat än i form av grymtningar, och som betvingar bistra mil i snålblåst och iskyla. Stakar sig fram även om stavarna går av och någon sätter en yxa i knät.

Och fram till typ början av 1990-talet funkade väl den där svenska, sura enstöringsskidåkaren och vi tog massa medaljer. Sen tog norrmännen över. Lillebrorsan blev guldlag och storebrorsan hamnade på efterkälken. Och det här verkar sitta som en vagel i ögat på oss svenskar, eller kanske snarare på svenska sportjournalister. Det är liksom alltid roligt att håna och hetsa norrmännen, och de verkar tycka samma sak åt andra hållet. Nu ska bannemig vårt unga, glada och vänskapliga längdlandslag ta medaljer, och att Norge tror att de ska ta 31 medaljer tycker Gunde bara är trams. Norrmännen å sin sida tar det hela med ro och anser att vi har lillebrorskomplex numera.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det är roligt. Nu senast hånar visst svenskarna norrmännen för att de tar till psykologhjälp för att hålla rätt på längdåkarna och deras mentala spöken. Svenska laget har inga psykologer. De har däremot fem miljoner ledare och tränare som kan stå till tjänst. Och som Marcus Hellner säger:

– Psykolog...? Nä, jag åker skidor.

Och Anders Södergren:

– Jaså, de kanske börjar bli nervösa...

2 kommentarer:

  1. hehe. Blir sugen på att läsa den där boken. Men ärligt talat, Charlotte Kalla som tjurig och enstörig.. nja. jag vet inte. Men det ligger nog nåt i det ändå, vem fasen kan pressa sig till att träna på det där sättet utan en viss tjurskallighet?

    SvaraRadera
  2. Jag måste läsa den. Tack för tipset.

    Angående vätskebälte. :) Jag testade också stadiums egna och tyckte att det satt riktigt bra. Men jag ville få lite mer vätska och då blev det perfekta.

    Jag fyller på mina småflaskor med kokande vatten precis innan jag ger mig av och det har gått bra. För mig är det viktigt att jag dricker mycket oavsett om jag kör alpint eller längd ute i kylan då jag svettas en hel del även då. Jag känner påtagligt hur jag presterar sämre om jag inte ger kroppen vätska.

    Jag hade som du EN större flaska under träningen och kände att jag inte skulle orka med det på tävling. Småflaskor blev perfekt och speciellt en dag som i söndags när solen sken och det var hyfsat varmt.

    Ja det optimala är att ha någon efter vägen. :)

    Jag resonerar så här:
    På med kokande vatten innan loppet, det tar ett tag innan de fryser. Vätskan rör sig, jag dricker kontinuerligt och sedan jag ska vara i mål.

    Hoppas att du hittar någonting som passar dig bra. Bara man känner sig väl förbered själv innan så får det bli som det bli när man väl är ute i spåret.

    SvaraRadera