Ultramagi

Haha, jag sitter här och blir lite tårögd. Sitter nämligen och läser lite på ultradistans.se och frossar i motiveringar till varför man ägnar sig åt ultralöpning och i berättelser om första ultraloppet. Mattias Bramstång som var den första jag kom i kontakt med när det gäller såna här prylar skriver så vackert:

Att stå i ett startfält, bland likasinnade där ingen frågar varför, alla vet. Ett startfält där alla är vinnare, ingen annan personlighetstyp ställer sig på startlinjen i ett sådant här lopp. Att tänka: ”Släpp loss mig, låt mig få springa, låt mig leva, låt mig flyga.”

Något liknande det där tänker jag ungefär varje gång någon säger att man är "duktig" som springer, eller när någon ser ut som om jag är dum i huvudet när jag säger att mitt söndagsnöje är att springa en och en halv mil i makligt tempo.

Förresten är jag helt förälskad i Haruki Murakamis What I talk about when I talk about running. Jag läser långsamt, små snuttar i taget. Jag vill inte att den ska ta slut.