Det är rätt mysigt att jobba på morgonen. Imorse när jag panikcyklade till jobbet (hade sovit lite för länge och dessutom läst tidningen lite för noga - jag blev nämligen upprörd över vinkeln på en jävla våldtäktsnyhet så jag lusläste artiklarna för att kunna klaga - så klockan hann bli sex innan jag kom utanför dörren) mötte jag säkert sju-åtta morgonpigga joggare. På nåt sätt blir jag imponerad, det är rätt starkt att vara ute och springa vid den tiden. Och så blev jag lite avundsjuk. Jag älskar morgonjoggning, men när ska jag springa på morgonen? Då får jag ju för tusan ge mig ut klockan fem.
Och här på redaktionen går livet sin gilla gång. Nyhetssändaren pratar högt för sig själv, säger saker som "ja då kör vi väl på det här nu då", "nu börjar ju äntligen rösten låta bra, inte bara kraxande, bra, bra, bra" och "oj, oj, oj...nu är det bara en halvtimme kvar till sändning, håhå, hmmm...jag undrar...". A kommer intravandes strax före sju med ett stort leende på läpparna. Man skrattar lite åt rubriksättarna i HP. Ungefär så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar