Majken Johansson Henaes: "Jag ska vinna Vasaloppet"

Majken på Tjejvasan 2012. Bild: Ida Wickström/Erik Wickström.

Sist ut i min serie om coola kvinnor i Vasaloppsspåret är en 21-åring som jag är övertygad om kommer gå långt. Snart står hon helt klart högst upp på pallen efter Vasaloppet!

För tre år sedan åkte den då snart 19-åriga Majken Johansson Henaes från Anderstorp sitt livs första Vasalopp. Redan efter tre mil gjorde det ont överallt och hon kom i mål som 415:e tjej. Nu, tre år senare, ställer hon sig på startlinjen i led 3 med målet att bli topp 30.

- Jag åkte mitt andra Vasalopp 2010 utan att egentligen ha tränat jättemycket. Och då gick det bättre! Så jag började fundera. Jag kanske kan bli bra på det här? Jag frågade pappa, och han sa visst, du kan vinna Vasaloppet, men då måste du träna! säger Majken och skrattar.

Ett litet steg på vägen kom hon i tisdags. Då vann hon Halvvasan och fick åka in under målportalen i Mora som första tjej.

- Det var helt galet! Jag hörde dem säga i Hökberg att snart tar vi emot första dam, och jag tänkte mest "jaha, var är hon då?". Och så var det jag! Resten av vägen funderade jag på om jag kanske skulle få en krans på upploppet, men så var det inte...

Majken har åkt skidor sedan barnsben. Hon var två år första gången hon stod på skidor, och hennes föräldrar har hela tiden varit noga med att skidor ska hon bara åka om hon tycker att det är roligt. Hon tror att det är hemligheten bakom att hon kan, orkar och vill lägga ner så mycket tid som hon gör på träningen numera.

- De sa till mig att Majken, det här får du göra om du vill och känner för det. Och när det är så då kan man utveckla kärlek till något. Jag tycket verkligen att det här är jätteroligt!

Hon har turen att ha en förstående arbetsgivare som dessutom är en av hennes sponsorer. Därmed kan hon komma in senare för att hinna med morgonpassen. Och hon är otroligt målmedveten och disciplinerad när det gäller träningen. Inga pass ställs in för att hon är lite osugen.

- När det är något jag vill ha, då lägger jag ner massor med tid och energi på det. Och då kan jag inte ställa in träningen för att jag är lat!

Bäst trivs hon i tävlingstempo. De långa, halvhårda A2-passen är favoriterna.

- Det säger nog en del om mig. Det är tävlingarna som är det roliga! Och jag har alltid tyckt bäst om att hålla på länge. På friidrotten i skolan när vi skulle springa 100 meter så minns jag att jag tänkte "varför kan vi inte springa tusen meter istället?".

Att det skulle bli långlopp och Vasaloppet hon satsade på var alltså inte så konstigt. Och på Tjejvasan i lördags fick hon känna på lite hur det kan vara att vara där uppe, i toppskiktet bland åkarna. Hon startade i elitledet, inplockad som ett slags wildcard.

- Jag värmde upp med Team Exspirittjejerna. Det var nästan det coolaste av allt!

Det uppsatta målet var att komma topp 30 även där. Och det började bra.

- Det var kallt och bra i början. Men efter en mil hade snön blivit varmare, och då försvann mitt glid. Vi hade helt enkelt vallat för kallare före. Så man kan säga att det var mycket slit för ganska lite fart. Med fyra-fem kilometer kvar kom en grupp åkare ifatt, och då var jag så förbannad så dem lyckades jag hålla bakom mig. Men jag kom i mål som 33:a, och det får jag trots allt vara nöjd med med tanke på startfältet.

Men nöjd vad hon inte. I hemlighet hade hon hoppats på en placering bland de 25 främsta.

- Men å andra sidan - hittills har jag förbättrat mig hela tiden, lopp efter lopp. Det var nog bra med en motgång, för jag blir bara ännu mer taggad då. Det första jag tänkte var att nu jäklar ska jag träna!

Om Majken får bestämma ska det vara trögt före på söndag. Hon har en bra motor och kommer bäst till sin rätt när det är slitigt. Och hon förbereder sig för att det kommer göra ont, riktigt ont.

- Samtidigt är det så att numera känns inte nio mil som någon oöverkomlig distans längre. Jag är tränad för det här.

När står du högst upp på Vasaloppets prispall?

- Jag kommer vara topp tre om sex-sju år. Och det enda som kan hindra mig från att nå mitt mål är jag själv. Det är bara jag som kan sätta mina egna gränser.

Jag och Evy Palm

"Tänk vad lyckliga vi kan vara som får ha det såhär, att vi kan springa här och må så bra." Det utbrast hon under ett distanspass tillsammans med en löparkompis någon gång under elitkarriären i slutet på 1980-talet. De hade sprungit ett par mil i högt tempo och hade någon halvmil kvar, och det var ett sånt där tillfälle då det bara går upp för en hur fantastiskt livet är. Och den löparglädjen finns fortfarande kvar i min främsta löparförebild, den nu 69-åriga Evy Palm som jag träffade imorse. Nuförtiden springer hon mest på mornarna, fyrafem mil i veckan, berättade hon, och jag fick lite känslan av att hon har hittat tillbaks till samma känsla nu som då i mitten på 1970-talet när hon och en kompis började jogga tillsammans - då var det inga tider som jagades utan de stannade gärna och käkade hallon och plockade svamp om de såg gula kantareller nånstans i skogen.

Jag tycker om att tänka på Evys karriär. Det är liksom aldrig för sent. Ibland brukar jag tänka att det är så orättvist att jag inte fick börja springa och åka skidor när jag var pytteliten, för då hade jag haft gott om tid på mig att bli världsbäst. Men Evy får mig att tro att det kan gå ändå. Jag tycker om att tänka på hennes fantastiska svenska rekord på halvmaran som hon satte 1988 och som det tog ända till förra året innan Isabellah Andersson kunde slå - Evy sprang på 1.11 som 46-åring! Fantastiskt. Och det var härligt att få träffa henne och bli inspirerad. Och lite starstruck...

Vi sprang en halvmil tillsammans längs strandpromenaden och runt Fästningen och Societen i Varberg, och mesta delen av tiden hade jag direktsändningsutrustning på ryggen. Bra träning med lite extra vikt... Intervjun kan du lyssna på och läsa här.

Jag och Evy! Att jag ser vindögd och galen ut beror på att jag försöker se på den lilla spegeln på kameran om vi syns på bilden...

Ski of Sweden: Smygehuk - Skyrup via omvägar

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Andreas Lindén och hans team Ski of Sweden hade en rutt som de planerat efter upp från Smygehuk via Lund och Hallandsåsen och sedan vidare längs Hallandsleden. Men genom Skåne längs Skåneleden fick de bita i det sura äpplet och inse att inte ens världens galnaste (?) skidåkare klarar att forcera alla hinder som dyker upp.

- Det var massa hagar och grindar och grejer i vägen hela tiden, så vi fick tänka om och välja småvägar istället för leder, berättade Simon Gustavsson, en av Andreas medhjälpare när jag pratade med honom för en stund sedan.

Gänget kom till Hässleholm sent i går kväll/natt, och nu på morgonen lämnade de Skyrup i Hässleholms kommun efter att Andreas åkt 35 mil. Och det är alltså inte 35 mil raka vägen genom Skåne direkt. Allt tar längre tid än beräknat, teamet har haft problem med strömförsörjningen i den husvagn de har med sig och skidorna slits av det taskiga underlaget.

- Vi är inne på andra omgången skidor nu. Det är ju grus överallt, säger Simon.

Men teamet håller modet uppe även om det inte går som de har tänkt sig.

- Ja Andreas är glad och på bra humör. Planen just nu är att ta oss upp till Ljungby och hitta en gammal banvall att åka längs med. Men vi får se, vi får ta det som det kommer, säger Simon.

Något slitna skidor... Bilden är lånad från Ski of Swedens Facebooksida.

Och jag kan inte göra annat än önska dem lycka till!!! Första gången jag läste om det här äventyret var i början av december på Andreas Lindéns blogg, och då var det mest i stil med "alltså det här borde man ju typ kunna göra", jag trodde faktiskt aldrig att han skulle komma iväg. Men det gjorde han! Jag håller alla tummar.