Mot strömmen

En klubbkompis som ska simma Vansbro i helgen lurade med mig ner i Nissan ikväll. Eller ja, jag tar väl varje tillfälle jag får att simma i öppet vatten när det är folk i närheten. Ensam vågar jag mig inte ut, jag behöver någon med livräddarkunskaper i närheten för att ens våga doppa tårna. Och det är inte alltid jag kan ställa Johan med ett kastspö på strandkanten (han muttrar något om att jag skrämmer fisken - jag förstår inte vad han menar!) och dessutom är det roligare när folk är i vattnet istället för ovanför och håller mig sällskap.

Hur som helst. Det är mycket vatten i Nissan, och det är strömt. Det kunde jag räkna ut bara genom att titta på vattnet medan jag pressade ner min solvarma kropp i våtdräkten. Men riktigt hur strömt fattade jag inte förrän vi hade simmat med strömmen en stund och skulle vända tillbaks. Hej vattenväggen! Och eftersom jag är mer lik en elefant än en fisk i vattnet så var det under mycket pustande och frustande jag paddlade mig tillbaks till utgångsläget. Och när jag väl tagit mig dit tyckte Daniel och Marie-Louise att det var en bra idé att simma dubbelt så långt medströms för att få dubbelt så långt motströms tillbaka. Där insåg jag mina begränsningar och tog samma sväng igen tillsammans med Caroline. Och tror du inte att strömmen hade tilltagit! Jag vet inte om den kan göra det i åar från en minut till en annan, men så kändes det i alla fall.

När vi till slut fick fast botten under fötterna efter andra varvet var jag helt slut. Jag har ingen aning om hur långt vi hade simmat (1000? 1200?) men det kändes som ett par varv runt jorden. Minst.

Efter lite tekniktips från Anders och Roger som stod på strandkanten och höll koll på oss kände jag mig färdig. Och jäkligt sugen på att simma mer. Här ska tekniktränas! Det duger inte att vara askass på att simma om man ska simma nästan 4000 meter i Kalmarsund om en dryg månad.

Simhjältarna! Marie-Louise, Caroline, jag och Daniel.