Simning med en olympier

Idag var en bra dag att välja att prova våtdräkt på. Nog för att jag kände mig som ett ufo som kröp ner i den tempererade bassängen klädd i neopren, men vafan. Efter några inledande hundra meter där det kändes som jag skulle strypas så vande jag mig någorlunda vid den instängda känslan och kunde njuta av att plaska omkring  i det ljusblå vattnet under en strålande sol. I alla fall ett par hundra meter i taget. Jag var tvungen att stanna och vila då och då, för värmen tröttade ut mig och jag svettades som en gris.

Och när jag stannade till lade jag märke till en simmare som inte betedde sig riktigt som alla andra. Jag hängde vid kanten och funderade över om det var någon slags teknikövning han pysslade med, för han använde bara ena armen. Men så kom han fram till min kortände och drack lite vatten. Och då såg jag. Jag simmade på samma bana som Christoffer Lindhe! Här snackar vi alltså om simmarkillen som sommaren 2006 när han var 17 år blev överkörd av ett tåg och förlorade båda benen och vänster arm, men som mirakulöst nog överlevde. Kanske tack vare sin vältränade simmarkropp och sin starka vinnarinstinkt.

Bild lånad från christofferlindhe.se

Två år efter olyckan tävlade han i Paralympics och kom fyra både i 100 meter och 200 meter frisim. Och nu väntar han på besked om han får åka på Paralympics i London i sommar.

Fånig som jag är vågade jag först inte säga hej, utan jag hängde kvar och väntade tills han kom tillbaka efter ytterligare två längder. Han måste tyckt att jag var helt sjuk som stirrade på honom sådär först. Nåja. Jag fick i alla fall tillfälle att berätta för honom att jag håller alla tummar och tår för att han finns med i den slutgiltiga trupp som offentliggörs den 25 juni.