"Det här är nog inte så smart"

Ibland, typ när man lägger mobilen i nätfickan på sätet framför när man åker tåg, så tänker man att det här är nog inte så smart. I fallet med mobiltelefonen är det ju för att man känner sig själv och vet att det är typ 99 procents chans att man kommer glömma telefonskrället. Men man lägger lik förbannat mobilen där, antingen för att man lever i förnekelse eller för att man vägrar gå med på att man är en idiot som glömmer saker.

Sen går man av tåget på slutstationen, lycklig över att vara hemma. Och tåget åker vidare med mobilfan i nätfickan.

Igår, när jag ställde klockan på väckning ungefär fem och en halv timme senare tänkte jag att det här är nog inte så smart. Ska man springa långpass ska man vara utvilad. Lik förbannat gick jag upp fem och en halv timme senare, åt frukost och försökte ladda upp min hjärna och mina ben inför dagens drygt två timmars löpning.

Efter fem kilometer fick jag ont i magen och fick akuthoppa ut i skogen.

Efter tio kilometer började min vänsterfot göra ont.

Efter tolv kilometer tyckte jag att det kunde vara nog med det här självplågeriet.

Efter femton kilometer gick jag en skvätt och muttrade okvädningsord.

Efter sexton kilometer började jag ägna mig åt seriös huvudräkning och blev lite gladare när jag kom på hur kort bit det var kvar till målet.

Efter nitton kilometer sprang jag om en kille och kände mig snabb.

Efter nitton kilometer och två meter klistrade killen (som jag träffat förut och som jag vet är rätt ny på löpning och en riktig kämpe!) sig fast vid min rygg och ligger kvar där de sista två kilometrarna kvar till mål, och jag blir peppad och ökar. Tror jag. Vid närmare eftertanke och konsultation med Garmin så gjorde jag inte det.

Efter tjugoenkommaen kilometer stannar jag på Idrottsplatsen i Simlångsdalen och känner mig jääävligt nöjd med att vara framme. Jag stretchade en stund i solen innan jag blev lite otålig. Jag hade nämligen tänkt möta upp mitt lilla löpargäng som håller till just där ute på IP på söndagar. Men de kom ju aldrig, och eftersom jag har minne som en fisk så tänkte jag att det var en bra idé att springa dem till mötes. Jag kom dock bara en kilometer innan jag kom ihåg att nä, den här söndagen är inte söndagen då min kropp briljerar på löparfronten. Vänd om, vänd om!

Så, vad vill jag ha sagt? Ja, kanske att om du hör den här meningen det här är nog inte så smart så lyssna. För det är förmodligen exakt så.

Nåväl, jag fick mitt långpass, och jag tycker ändå att det är rätt skönt att veta att jag kan springa i två timmar en dålig dag. Då kan jag springa i en oändlighet en bra dag.

Sämre löparomgivningar kan man ju ha. Det gäller att se den ljusa sidan också!