Åkulla skimaraton 2012 - en stakningsfest

Jag kan inte för mitt liv förstå de där snubbarna som kör Vasaloppet ovallat. Hur gör de? Dagens Åkulla skimaraton blev en orgie i stakning, helt ofrivilligt, och jag skulle verkligen inte vilja åka mer än dubbelt så långt enbart med överkroppskraft.

Det började ju så bra. Jag spenderade gårdagskvällen i källaren i vårt lilla vallarum. Fick rådet att lägga på en gammal Rex-HF som motsvarar en blandning av Swix HF8 och HF10. Och ovanpå allt lite fluor för att hålla smutsen borta (och lura hjärnan att jag har snabba skidor - den går tamigtusan på vad som helst, den dära hjärnan!). Lade klistergrund, för klisterföre skulle det bli utan tvekan. Kände mig nöjd och peppad.

Och så kom morgonen. Mulet, ett par plusgrader och spår som aldrig fått frysa. Testade flexiklister. Noll fäste. Lade på lite av Rodes röda vid tårna. Knappt nån skillnad. Orkade inte greja mer och förberedde magen och armarna på att få jobba järnet. Tänkte "hur svårt kan det va?".

Mycket svårt, visade det sig. Loppet går på en typ 2,7 kilometer lång bana där första kilometern är runt en stadion, hyfsat platt, sen går det svagt uppför i typ sjuhundra meter och sen i princip vila resten av varvet som går nerför med ett par små uppförsbackar som avbrott. Försökte till en början haka på SK Hyltes snabba D35:a Marie-Louise Nilsson, men fick ge mig efter några varv. Det var tungt att bli frånåkt i de små backarna även om jag sen snabbt kom ikapp igen nerför, och jag fick slita för att hålla samma fart uppför slakmotan på banvallen där tjejerna jag åkte med kunde ta ett par glidsteg här och där för att hålla uppe farten. Ju längre loppet led desto mindre vila blev det dessutom på andra halvan av banan, för spåren var sönder, snön sockrig och alla klisterrester i spåren hade satt sig på mina glidytor...

När jag hade åkt bortåt två tredjedelar av loppet skrek mina armar. Det gjorde så förbannat ont, och jag försökte tänka på tekniken så att magen och ryggen skulle jobba mer. Men oj vad tufft det var!

Till råga på allt ropade mina varvräknare fel antal varv på mig. När jag trodde att jag bara hade tre varv kvar sa de att jag hade fyra, och då ville jag bara gråta. Fyra varv till i den här sörjan!? Men efter ytterligare ett varv hade de hittat mitt tolfte varv där nånstans i sina papper, och då var jag på banan igen.

Sista varvet försökte jag ta i. När jag kollar på mina tre sista kilometertider så inser jag att det där med att "ta i" är relativt. Snabbt gick det inte direkt... Men jag kom i mål, och jag gjorde det under tre timmar. För första gången i livet! 2.57.29 stannade tiden på.

Vann gjorde Majken Johansson Henaes, som också stakade sig igenom loppet. Hon gjorde det dock ungefär fyrtio minuter snabbare än mig, riktigt coolt!

Allt detta vallande till ingen nytta! Eller ja, nån nytta gjorde det förstås. Men ojoj vad mina skidor ser ut nu. Klister överallt...