Jag är iväg på jobbresa i Stockholm, och en sak slog mig imorse när jag var ute och sprang. I vanliga fall brukar jag tycka att det är lite trist att andra löpare inte hälsar eller glor ner i marken när man möts, men idag förstod jag plötsligt varför en del gör så. De vill ju vara ifred! Kanske en alldeles självklar insikt och nåt jag borde fattat för längesedan. Men det var först nu när jag själv verkligen kände att jag ville stänga ute resten av världen och vara helt och hållet ensam med mina tankar som jag fattade grejen. Behöver man löpningen som ett andningshål så måste man få vara ifred. Så förlåt alla löpare som jag gett arga ögat när ni inte hälsat glatt på mig förut!
En annan sak som jag kommit på är en smart, reseanpassad löparknämassagepryl. Måste bara testa funktionaliteten först, sen ska jag berätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar