Konstig rubrik kanske. Men det blir alltid så tycker jag, både efter ett längre uppehåll och efter en begynnande skada eller en riktig skada - det känns liksom inte som att jag ska komma ihåg hur man gör.
Nu har jag varit duktig löpare och löpvilat ordentligt sedan i lördags. Tränat alternativt och haft mig. Stretchat. Känt efter. Och så ikväll tyckte jag att det kunde vara på sin plats att testa högerbenet. Mötte ett litet gäng från klubben på springberget intill där jag bor, och hängde med dem ut på 3k uppjogg. Sen när de skulle springa kenyanskt och öka tempot efter varje kilometer så fortsatte jag lulla runt i 6.00-tempo. Kände efter i varje steg - hur mådde benet? Ont? Stelt? Inte? Nä. Det kändes faktiskt ingenting! Efter två varv på elljusspåret vars första halva är hyfsat kuperat så vände jag om och sprang baklänges för att undvika nerförsbackarna. Trots allt så var det ju just nerförsbackarna som utlöste smärtan förra gången, och jag ville inte riskera nåt. Sprang således de sista tre kilometrarna på platten och njöt av varenda steg.
Det här med löpning alltså. Vilken fantastisk drog det är!
Men visst är det! Skönt att det kändes bra igår. Skittrist att du fick bryta men klokt av dig. Inget kul alls att behöva dras med en skada pga att man inte bröt i tid. Hoppas, hoppas det fortsätter kännas bra.
SvaraRaderaAnna: Det hoppas jag också! Ibland är det skönt att hjärnan lyckas vinna över hjärtat. :)
SvaraRadera