Brickpass, någon?

Om det var någon som undrade så kom jag faktiskt hem igår. Jag var inte värre vilse än att jag hittade tillbaks till mer kända trakter efter en stund. Och det blev bara fyra extra kilometrar. Vurpan orsakade däremot inte bara ett skrapat knä utan också ungefär femton blåmärken.

Jag längtar efter dagen då jag försöker ryggmärgsklicka mig ur pedalerna på min vardagscykel.

Annars känner jag det mer och mer som att triatlon verkligen är grejen för mig. Jag har ännu inte testat ett riktigt brickpass med de olika grenarna i rätt ordning, men under flera dagar den senaste tiden har jag i alla fall cyklat och simmat efteråt, eller sprungit och simmat efteråt. Och jag är så överväldigad över hur roligt det är med allt det här. Idag kom jag till exempel på en ny grej när jag simmade. Jag är ju total nybörjarcrawlare och håller som bäst på att fatta hur jag ska bete mig för att inte svälja precis hela bassängen när jag försöker andas, och idag fattade jag! Om jag dröjer kvar med nedre armen liiite längre än jag gjort förut så håller jag mig flytande bättre, och då når jag över istället för under ytan när jag försöker få i mig lite luft. Jag blev så lycklig över min upptäckt att jag simmade fyra längder till av bara farten.

Förresten, låter det helt sjukt när jag säger att jag längtar till den dagen då jag är så stark att jag klarar av ett pass som ser ut såhär:

Nio mil cykel. Öka ansträngningen varje 15k. Kliv av cykeln och spring 10-15k, stegra upp till ditt långdistanstempo och håll detta i de sista trettio minuterna.

Eller:

Cykla i en timme, spring 20 minuter. Upprepa fyra gånger. Håll pulszon 2, dvs 60-70 procent.

Undrar hur lång tid det tar att bygga upp sig till supertriatlet. Hoppas att det inte går lika långsamt som att bygga upp sig till blixtsnabb skidåkare.

Det är väl okej att cykla vilse när det ser ut såhär när man gör det.