Huvudbryderier

Häromdan satt jag tillsammans med några vänner och diskuterade vad som snurrar runt i huvudet under en löptur. Jag ville börja dra den där vanliga drapan om att när jag springer så går jag igenom diverse problem och rester från dagen som gått, löpningens meditativa lunk är en fantastisk miljö för problemlösning. Således är både huvudet och kroppen i harmoni när jag trycker på stopp på Garmin.

Men riktigt så är det faktiskt inte.

Jag tänker sällan på världsproblem när jag springer eller åker rullskidor. Ibland känns det som att jag inte tänker överhuvudtaget. Men när jag väl har igång hjärnan så stannar tankarna väldigt mycket här och nu. Jag noterar hur fötterna landar på marken, jag tänker på hur min kroppshållning är, jag funderar över i vilken vinkel stavarna tar i marken, vilken vinkel jag håller armarna i, om jag är i balans i frånskjuten och över hur jag andas. Om jag överhuvudtaget tänker framåt så tänker jag på backen som kommer om tre minuter, och hur jag ska bete mig för att ta mig uppför den så effektivt som möjligt. Eller på hur jag ska ta mig ur den där skarpa svängen om tvåhundra meter med hedern i behåll på rullskidorna.

Det här fick mig också att tänka på det som Fia skrev lite om häromdagen, nämligen begreppen "assa" och "dissa". Det handlar i korthet om olika sätt ta in och bearbeta positiva och negativa upplevelser. Eftersom jag hela tiden ägnar mig åt att fundera över hur det känns och vad som händer i kroppen och knoppen när jag tränar så är det lätt hänt att jag trillar in i negativa tankebanor. Det händer särskilt under lopp när jag känner efter alldeles för noga. Då börjar jag tänka att jag är usel och dåligt tränad bara för att jag börjar andas häftigt i en uppförsbacke och för att mjölksyran börjar spruta alldeles för tidigt. Enligt den här strategin som används inom mental träning så ska man "assa" de positiva upplevelserna (assa = associerad, känslomässigt engagerad) och "dissa" de negativa (dissa = dissocierad, känslomässigt avkopplad). Alltså, tänka på och lyfta upp tillfällen när man kände sig stark, tillfällen som är kopplade till en väldigt positiv känsla. Som mitt fantastiska millopp i Falkenberg i somras. Och å andra sidan koppla bort tankarna på mjölksyran, liksom flytta ut den ur tankevärlden och kroppen. Känns ju alldeles glasklart och enkelt i teorin, men svårare i praktiken.

Hur sjutton slutar man tänka på dåliga saker?

På söndag kör jag årets första rullskidstävling. Då ska jag bara tänka på hur himla stark jag är, och på hur mycket bättre jag blivit på stakning bara de senaste veckorna.