Tempopass med havet som granne

Idag har jag sprungit ett av de absolut roligaste passen jag provat på länge. Efter 3k uppjogg skulle jag köra 3k tröskel, 3k lätt distans och 3k snabbdistans innan jag joggade ner igen. Kändes som en bit kaka ända till det var 1k kvar på snabbdistansen (som jag springer i mitt miltempo). Då kom det där hatet till löpningen sipprandes fram i pannan. Men samtidigt - 3k är så lätt att springa. 3k tröskel är ingenting. 3k snabbdistans är egentligen ingenting det heller. En knapp kvart av mitt liv. Mentalt var det ett superenkelt pass eftersom det var så enkelt att dela upp i lagom stora delar. Fysiskt var det jobbigt, men mest eftersom jag inte kunde hålla ett jämnt och lagom tempo på de där tre kilometrarna som föregick snabbdistansen, så därför var jag redan rätt trött när jag skulle dra upp tempot rätt ordentligt.

Och för övrigt hade jag kunnat springa vad tusan som helst den här dagen. Sol, massor med grader på termometern och havet vid min sida. Man kan inte begära mer.

En annan sak man kan göra vid havet - kasta macka. Och äta glass går också bra.