Efter en lyxig frukost och lite vila gav vi oss iväg. Ungefär sju kilometer bort, längs en ganska vindutsatt väg, låg Sal Rei, den enda lilla staden på ön Boavista. Dit skulle vi springa. I enorm motvind kom vi tre kilometer innan jag trillade i diket. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle springa längst ut på vägkanten när vi fick möte av en lastbil eller om jag skulle hoppa ner i diket så jag gjorde ingenting, jag snubblade istället. Resultatet blev två blödande knän och en trasig handflata. Men skam den som ger sig! Det blev allt varmare ju längre vi kom, men ganska snart kom vi fram till den lilla staden. Vi jagade runt efter ett apotek med sårsprit och hittade det till slut i ett hål i väggen. Några kilo solkräm och lite sightseeing senare påbörjade vi hemfärden längs samma väg som vi kom. Halvvägs mötte vi en åsna, annars var det inte många som gjorde oss sällskap i den starka solen.
När vi väl kom tillbaks till hotellet hade vi sprungit knappt två timmar och knappt 18k. Då var jag såklart som vanligt tvungen att springa lite till. Man kan ju inte stanna på 1.59 och 17,8 liksom.
Doppet i havet efter den där löpturen var kanske den skönaste någonsin...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar