Ibland funderar jag över hur sjutton det kommer sig att jag fastnat så för löpning i ett första skede och skidåkning som en följd av det. Jag har aldrig varit en uthållighetsidrottare, jag hatade vinteridrottsdagarna i skolan och jag har aldrig direkt gillat naturen. Förrän nu. En tidig ålderskris? Eller är jag bara precis som alla andra i den urbana medelklassen?
Såhär säger i alla fall idéhistorikern Sverker Sörlin, vars bok "Kroppens geni" som jag just i princip sträckläst, som svar på frågan "varför ser vi en så stark längdskidåkningstrend just nu?" i en intervju i DN:
"Som jag ser det handlar om trendkänsliga personer, främst ur medelklassen, som önskar markera sitt oberoende. Man checkar ut från vardagsstressen, spänner på sig pjäxorna och utövar en sport med starkt symbolvärde. I en tid där allt ska gå fort, där vi upplever en enorm splittring och fragmentering av vår omvärld, där allt i slutändan kan sorteras ned i ett kort twitterinlägg blir längdskidåkning liksom långkok eller surdegsbakning en handling i motsats. Man tar sig ut i spåren och kan efteråt berätta om upplevelsen, men i samma andetag som detta görs visar personen en slags trohet mot en gammal kultur där ”allt fick vara på riktigt”. Att ägna sig åt en sådan här sak ger status, man markerar sig mot andra."
Jag skriver nog under på det mesta av det där. Gör du?
Absolut! Läste artikeln i veckan och fann den mycket intressant. Sen är det absolut inte fel att svenska folket börjat röra på sig för onekligen har vi vuxit en del det senaste.
SvaraRadera