Långfärdsskridskodrottningen. Eller inte.

Jag är på lite dåligt humör idag, av olika orsaker. En av orsakerna är att det snart är två veckor sedan jag gjorde något som fick hjärtat att jobba lite extra. Jag är stolt över att jag följer min tillbakaeftersjukdom-plan någotsånär, i alla fall delen om ingen konditionsträning innan fredag, men det är fruktansvärt frustrerande att varken springa eller åka skidor när kroppen är pigg och huvudet behöver luft som strömmar igenom allt trassel i hjärnan.

Idag har jag i alla fall provat långfärdsskridskor. Det hela skedde i direktsändning, med lite för stora skor, lite för många mikrofoner i händerna och lite för otymplig ryggsäck på ryggen för att det skulle kännas bekvämt. Men jag gjorde mitt bästa för att använda mig av mina skejtkunskaper och glida fram där på isen. Jag varken dog eller trillade i någon vak, så det hela får väl anses som lyckat.

Men nu kliar det i hela kroppen. Imorn får jag åka skidor igen. Jag har lovat mig själv att ta det lugnt och inte stressa kroppen. Men fan vet om det kommer gå. Jag vill flyga fram, snabb och pigg som en vintervind.

Mina fellow skridskoåkare, i femte vik i Varberg.