Som Pippi Långstrump

Under frukost nummer två idag funderade en kollega till mig över det här med alla vintercyklister. Folk som ger sig ut på isgatorna utan någon som helst självbevarelsedrift och cyklar järnet utan att blinka. Och som överlever, som kommer till jobbet utan minsta halkincident och som rycker på axlarna när man frågar hur sjutton de gör det.

Han tänkte att det var som med Pippi. Långstrump, du vet. Hon cyklade ju utan hjul, och det gick bra ända tills någon sa att det inte gick. Då trillade hon till marken och cykeln (den utan hjul) föll i bitar under henne.

Jag gillar hans tanke. Igår var det lite likadant för mig. Jag sprang en mil (första löppasset på två veckor!!! Har du hört något så galet? Jag som kallar mig löpare) på gator och trottoarer, långsamt förvisso, men jag hade inte en tanke på att jag skulle kunna trilla omkull. Förrän jag girade runt en snubbe i en kurva. "Har du spikskor på fötterna eller? Hur kan du annars springa i den här blixthalkan?" ropade han. Jag vände blicken ner i backen och konstaterade att inga spikskor växt ut på mina fötter sedan jag kollade sist, och då blev jag varse den våldsamma isbildningen under mig. Herremingudjesusjagdör. Jag halkade till lite lätt och funderade över mina alternativ - börja trippa och tro att jag ska dö, eller köra på som innan och tro att det kommer gå bra? Jag körde på det sistnämnda. Och jag lever.

Jag har inga broddar. Inga spikskor. Jag funderade ett tag på om Inovatesen var ett bra alternativ om jag nu skulle parera halkan på något sätt. Men nä, de är alldeles för tunna, att springa med dem på hårt underlag är en plåga. Jag tror jag kör på "allt går, bara man inte tror motsatsen".