Lyxliv och ett Vasalopp innan jul!

Den här helgen har jag åkt nästan fyra mil på mina Fischer. Igår kämpade jag mig fram 17 kilometer på VR45 i nydragna spår i all nysnö. Jämför man med förra helgens glidarpass på stenhårda, supersnabba isspår så var det som natt och dag. Samma puls trots nästan en minut lägre tempo... Men jag kunde inte annat än instämma i en av mina skidåkarvänners glädjetjut när vi stakade oss fram i den mjuka, fluffiga vintervärlden - det var så sagolikt vackert att ögonen tårades. Mina axlar var dock fulla av mjölksyra redan efter fem kilometer efter mitt axel- och armpass på gymmet i fredags, så jag ägnade stor del av tiden åt att teknikträna diagonalåkningen.

Och så idag då. Vi vaknade till ännu mer snö (hur är det här möjligt egentligen?! Hur mycket snö kan vi få?) och gav oss iväg tidigt, tidigt till spåren. Men vi kom nästan före skoter-Kenneth så vi fick vackert skrota runt i värmestugan tills han kommit iväg och packat slingan så vi kunde ge oss iväg och spåra.

Så kom vi på den goda idén att ge oss ut på milen. Eftersom snön föll innan tjälen hade satt sig så är det ett himla meck att åka runt på myren. Skotrarna kör ner sig i det blöta, och det hinner aldrig frysa eftersom det bara kommer mer och mer snö. Så där var det bara att ta fram alla benmuskler man hade och snöpulsåka. Att ta hjälp av armarna var det liksom inte fråga om, för eftersom det inte gått att packa snön sjönk stavarna flera decimeter på sina ställen. Men vilken känsla! Ett tyst, vitt landskap där vi i princip bröt ny mark. Längdskidåkningens motsvarighet till puder liksom.

Jag åkte två varv och började stöna och grymta på slutet på sista varvet, du vet sådär som man gör när man är i slutet på ett riktigt långt lopp och när hjärnan slutat kommunicera civiliserat med resten av kroppen via nerverna utan istället försöker tala benen tillrätta genom diverse djuriska läten. Jag var helt slut. Ljumskarna och rumpan brände efter att i princip ha fått jobba konstant i två mil och balanssinnet hade checkat ut. Det är en himla skillnad att åka i rälsspår och att spåra själv - det är lika vingligt som rullskidåkning men mycket jobbigare eftersom man dessutom måste kämpa lite mer för att få fäste.

Men för tusan, det var en helt UNDERBAR skiddag! Rena lyxlivet, skidåkning både lördag och söndag!

Dessutom kan jag konstatera att med helgens knappt fyra mil har jag nu åkt ett Vasalopp under de senaste dagarna. Det är nio mil mer än jag hade åkt vid den här tiden förra året!

En vanlig syn på myren idag - en diagonalåkande Therese

Jag hittade ett par rullskidor i skoterboden. Tänk att ta sig fram på de här antika prylarna! Wessmanskidan, tror att det var den första rullskidan.



Mina underbara, fantastiska hemmaspår!