En halv boll och ankgång

Jag vet inte vad det är med mig och min nyvunna kärlek till gymmet. Kanske handlar det om något så simpelt som att det är skönare att vara inomhus än utomhus just nu och då gillar jag läget och tvingar kroppen att älska att vistas bland svettlukt och spänniga män som lyfter tyngre än de orkar och som därför liksom kastar ifrån sig skivstänger till höger och vänster när de inte orkar hålla längre?

Eller så har jag bara kommit till sans och slutat vara så himla obstinat.

Hur som helst så har jag kommit på vad man ska göra om man vill vagga fram som en anka i ett par dagar efter senaste gymbesöket - mängder av statiska utfall med främre foten på en uppånervänd bosu, varvat med lika många mängder knäböj på den dära bosun. Jag har så överjävligt ont i mina lår att det känns som att jag ska avlida just nu. Och det lär ju bli värre imorn enligt lagen om träningsvärk. Dessutom väntar jag på träningsvärken i axlarna och mellan skulderbladen, eftersom för ovanlighetens skull var det folk bland skivstängerna och de fria vikterna när jag var där, och då gjorde jag fler frivändningar och skivstångsroddar än jag planerat med en tyngre skivstång än jag annars hade tagit. Man måste ju impa lite när man kan. Eller snarare, det är svårare att fega när andra tittar på.

Bosun är mitt nya favoritredskap, lätt. Ge mig en medicinboll också och jag är i himmelriket.

Fånig, spänning gymbild. Jag var i princip ensam bland bollarna och mattorna, och då kan man hålla på så här.