Dagen efter

Men vafaaaaan.

Den tanken vaknade jag med imorse. Jag låg stilla någon minut och kände efter i varenda liten del av kroppen - var den hel, kände jag mig okej, kunde jag resa mig - och konstaterade att jag mådde prima. Aldrig mått bättre.

Ska det vara såhär?!

Genast kom förstås tanken att jag hade kunnat fortsätta i natt. Men sen skärpte jag ihop mig och bestämde mig för att det hade jag inte alls kunnat. Jag var inte riktigt riktig i huvudet efter sjätte intervallen, hade jag gett mig ut igen hade jag förmodligen trampat snett och hamnat i ett dike och inte blivit hittad förrän det var dags för vårstädning längs Simlångsdalens gator.

Efter lite frukost sitter jag nu och känner mig rätt stolt ändå. Stolt över att jag var klok och valde rullskidorna framför löpning igår - min fot hade inte hållit för åtta mils löpning. Stolt över att jag inte bara fick till mängd på rullskidspassen, utan även ett par stycken med god kvalitet särskilt i dubbelstakningen. Stolt över att jag pannbenade mig fram med sex träningspass under 16 timmar - trots att det kändes motigt laddade jag om och gav mig ut. Här hade jag förstås hjälp av det tjugotal andra SIF-löpare som från och till var med och sprang, det var grymt peppande att vara så många som kämpade. Stolt över att jag aldrig vek ner mig när det kändes lite tungt ute på vägarna, för i ärlighetens namn kändes det aldrig sådär nu-gör-det-ont-på-riktigt-tufft, utan bara åh-jag-känner-mig-lite-trött-tufft, och då ska man inte vika ner sig. Alla pass jag gjorde genomförde jag som jag tänkt.

Så, i all enkelhet vill jag bara konstatera:

VI ÄR SÅ JÄKLA GRYMMA!

Inte bara jag då alltså, utan alla som på ett eller annat sätt deltog i ultraintervallerna runt om i landet igår. I min klubb var det flera stycken som  för första gången sprang ultradistans, och häftigast av alla var supersnabbatränar-Eskil som snittade nånstans runt 43 minuter på varje intervall, om inte mindre, och som sprang sista milen helt ensam när vi andra hade packat ihop och lagt oss på kudden.

Jag känner mig helt löparhög, trots att jag knappt sprang nåt själv. Men det är bara så himla häftigt när folk gör såna här prestationer!

Fyra tappra - Krister, Anette, Lasse och Roger.

Super-Eskil!

En av alla ultrarävar i klubben - Kenny.

Anette - snabb som en vessla, och supercool som sprang sex mil igår!

Innan andra starten, då hade skaran fått ett par tillskott och tappat en löpare sedan första intervallen.

Kl 18 dök min Uppsala monster tur-kompis Rikard upp. Vi ställde oss mycket frågande till hans outfit - det var ju spikregn och bara några få plusgrader ute!