Bakfull?

Du ser lite bakfull ut, sa Johan tidigare idag. I all välmening förstås, och det var nog inte alls menat så illa som det lät. Jag tror att ordet han sökte var löparbakis. Eller, för den delen, rullskidsbakis. För jo, jag har nog inte alla hästar hemma idag. Lite småblek i ansiktet, en blick som irrar lite fram och tillbaks och ett huvud som har svårt att fokusera. Kanske beror det på helgens fysiska urladdning som trots att den inte känns fysiskt kanske har satt sig på skallen, men jag tror faktiskt att min smått apatiska look idag har mer att göra med att jag har hamnat i trans. Liksom efter varje träningsläger jag varit på under det senaste året så har jag fastnat i tanken "alltså tänk att man kan ha det såhär helt underbart fantastiskt, tänk om man alltid kunde ha dagar som bara kretsade kring att äta, sova, träna och umgås med likasinnade långdistansnördar på ett totalt opretentiöst och avslappnat sätt... vad livet skulle vara fulländat då".

Jag känner mig fullkomlig i min löparoutfit tillsammans med min klubb. Ingenting kan rubba mina cirklar när jag springer längs stigarna runt Simlångsdalens IP. Jag älskar varenda minut ihop med det gänget, tillsammans med dem är jag liksom bara mig själv, inte den högpresterande journalisten, inte den slåknutpåsigsjälv-iga arbetsledaren och inte den vardagsstressiga unga kvinnan som aldrig tycker att hon räcker till. Där duger jag, där räcker jag till.

Kalla det verklighetsflykt om du vill, jag kallar det verklighetslängtan. Längtan efter att den bästa sortens tillvaro ska spilla över på resten av livet.

För övrigt kan jag numera stå i skulderstående. Varje yogaklass för med sig nya uppenbarelser! Bild: Lånad från webben