söndag 17 oktober 2010

Ett maraton på rullskidor

Staden och jag vaknar till en fantastisk höstdag

Idag har varit en bra dag. Sådär bra att jag blir helt sentimental.

I vanliga fall tycker jag att det alltid känns som att det är uppförsbackar när jag åker rullskidor, men idag kändes det som att det gick utför hela tiden. Vilket är en omöjlighet när man startar vid havet och åker inåt land i det här länet. Således gick det snarare konstant uppför. Men det måste ju betyda att jag är stark och ostoppbar!

Mitt maraton på rullskidor delade jag upp i två halvmaror den här underbart vackra dagen. Den första skedde i soluppgången genom ett tyst, frostigt landskap. Bara jag, solen och alla vackra träd. Meditativt och vackert så det förslår.

Sen stannade jag till i Simlångsdalen bland mina underbara klubbkompisar som skulle ägna sig åt 4-6-8-intervaller. Jag hade bestämt mig för att testa foten, men inte på intervaller. Så när de efter uppvärmning och löpskolning satte av i tröskelfart så lufsade jag på själv längs en nyvaken stig precis bredvid sjön Simlången som ångade i den kalla luften. Det blev inga hejdundrande kilometrar, jag kände nämligen en ömhet i trampdynan efter en stund. Tur då att jag sprang ihop med en klubbkompis som var ute på promenad med sin hund, sin dotter och sin ömma hälsena. Då kunde vi promenera våra skavanker ihop en stund.

Efter lite obligatorisk klubbfika som den här gången ackompanjerades av Vasaloppssnack så var det dags att stoppa ner fötterna i pjäxorna och kliva upp på rullisarna igen. Jag ljuger om jag säger att jag var sådär värst jättesugen. Förberedde mig på att ta det lugnt och inte bli sur om jag åkte långsammare på hemvägen än ditvägen. Men när jag väl satte av hade jag sånt driv i stakningen att jag kom hem tio minuter snabbare än jag åkte ut. Fast den här gången gick det ju faktiskt utför hela vägen...

För övrigt har jag hört att det ska bli vargavinter i år igen. Så kanske, kanske blir det många snödagar. JAG LÄNGTAR!

Vägen hem. Vänd på den och du har ditvägen. :)

5 kommentarer:

  1. Ja det där om vargavinter har jag också hört om! Hoppas hoppas!

    SvaraRadera
  2. Vilken härlig dag du fick till och vilken fin bild. Måste bli bättre på att träna på morgonen när man får möjlighet att se sådana fina soluppgångar, jag är ingen morgonmänniska ;)

    SvaraRadera
  3. Tänk vad kul det är att vara människa och konstatera att vi alla är så olika. Jag hoppas in i det sista att vi inte får någon snö överhuvudtaget. Milt och fina löparspår med bra fäste, det vore något :).

    (Givetvis önskar jag att vi alla får vår vilja i genom. Men det kanske blir svårt...)

    SvaraRadera
  4. Det är NÄSTAN så jag blir sugen på rullskidor. Men du vet ju hur mesig jag är... Dock skulle jag vilja åka till Simlångsdalen. Alldeles för längesedan sist. Lite skidor i fjällen hade varit fint. Eller vad säger du? :-) Och du, jag tycker INTE du har en gnällblogg. KRAM

    SvaraRadera
  5. Ulrika: Vi får hålla tummarna hårt! :)

    Daniel: Man får välja sina morgonträningsformer...löpning på morgonen är jag askass på, men rullskidor går bra. :)

    John: Hehe, jag får väl erkänna att när det kommer till löpning så är jag också mer sugen på fina löpspår med bra fäste. Men jag menar, finns det nåt mer underbart än en krispig eftermiddag med sol och tio minus, blå extra under skidorna och inga andra ljud som hörs förutom stavspetsarnas jämna knarrande? :D

    Ingmarie: Kan jag så kan du! Jag var som Bambi under ungefär de fyrtio första rullskidspassen, men nu börjar det bli ordning på mig. :) Och lite skidor i fjällen hade varit UNDERBART!! Jag ägnar oförskämt mycket tid åt dagdrömmeri just nu, kollar på fina snöbilder och läser om spår i Dalarna, Värmland och Härjedalen och LÄNGTAR! KRAM!

    SvaraRadera